Säg San Sebastian och älskare av fine dining får något lyriskt i blicken – kanske inte så konstigt med tanke på att stadens restauranger sammanlagt har hela 25 stjärnor i Guide Michelin. Men norra Spanien bjuder på mycket mer än så . Följ med First Class Magazine på en kulinarisk resa längs Spaniens vackra norra kust långt från massturismen i söder.
Vi flyger bekvämt med Norwegians direktflyg från Stockholm till Madrid och startar med en storstadshelg. Staden har mycket att erbjuda och vi kombinerar besök på flera världsberömda konstmuseer med shopping och lite traditionell sightseeing. Bor gör vi förstklassigt på det eleganta femstjärniga Hospes Madrid. Hotellet ingår i den internationella Design Hotels-kedjan och är ett mindre och mycket centralt beläget hotell med ambitionen att vara något av ett lyxigt ”home away from home”. Det lyckas de utmärkt med, tycker vi.
Vårt första stopp på vår kulinariska resa är i det kända vindistriktet La Rioja, Spanien
Efter några dagar i den trevliga huvudstaden hyr vi en bil och styr kosan norrut. Vi kommer att göra ett första stopp i det kända vindistriktet La Rioja, lite drygt tre timmars bilresa från huvudstaden. Vi har stämt möte med Eva Gómez-Pallete och Hans Eguinoa. De äger och driver researrangören Bonito Norte Viajes i norra Spanien.
De har lovat att visa oss några pärlor på vår kulinariska resa och avslöja flera väl bevarade hemligheter under resan. Hans, som är svensk med en spansk pappa och har bott i Spanien i många år, kommer också att assistera med tolkning när det behövs eftersom engelska inte är så vanligt förekommande i dessa delar av Spanien, särskilt inte på landsbygden.
Restaurangen Casa Masip i den pittoreska staden Ezcaray
Det är lunchtid när vi anländer till Rioja och Hans har bokat in oss på den underbara lilla familjedrivna restaurangen Casa Masip i den pittoreska staden Ezcaray öster om storstaden Burgos. Mamma Vicenta och tvillingdöttrarna Angelines och Magdalena ger oss ett översvallande välkomnande, och sonen Pedro som är restaurangens kock kommer ut från köksregionerna för att hälsa.
Vi slår oss ner i skuggan under träden i trädgården här upplever vi en underbar lunchupplevelse. Pedro har höga ambitioner i köket och rätterna är små eleganta skapelser med härliga dofter och mycket smak.
Vi njuter av stekt vit sparris, tomattartare med dadlar, lokal ost och basilika, samt kronärtskocka med ibericoskinka och romescosås, en typisk katalansk sås med hasselnötter, tomat och olivolja. Sedan följer kaninterrin, marulk med Karl-Johanssvamp och hjortragu.
Den ljuvliga lunchen avslutar vii med torrija som är en spansk variant av fattiga riddare med karamelliserat täcke, samt buñuelo (en slags chokladfylld petit four), kolasås och en liten kula hemgjord glass. Familjen har också ett litet sött hotell med tolv trevliga rum i samma hus, och vi är frestade att ta in och sova siesta i ett av rummen efter den sagolika lunchen.
Vingårdsbesök i La Rioja
Vi fortsätter vår resa till den vackra byn San Vicente de la Sonsierra där vi ska bo på Hotel Villa Sonsierra. Det är också ett familjeägt hotell med personlig service och trevliga rum. I utkanten av byn äger hotellets ägares kusin en vingård kallad Viña Ane. Innan kvällen kommer vi att besöka vingården för en vinprovning. De producerar småskaliga, högkvalitativa viner som är mycket populära i Baskien. Två av deras dyrare tempranilloviner finns till och med på vinlistan hos den världsberömda trestjärniga restaurangen Arzacs i San Sebastian.
Efter en god natts sömn och en lika god frukost fortsätter vi med fler vingårdsbesök. I den norra delen av Rioja Alta-distriktet hittar vi den exklusiva och kreativa vinproducenten Bodega Miguel Merino. Miguel själv är en jovialisk och sällskaplig man som pratar utmärkt engelska, vilket är ovanligt bland mindre vinproducenter i Spanien. Ursprungligen var han jurist och hade erfarenhet från stora spanska vinproducenter, och han har även varit rådgivare åt Vin & Sprit. Efter tjugo år i branschen beslutade han sig för att starta sin egen vingård tillsammans med sin son.
Varje år producerar man 30 000-40 000 flaskor
Miguel har valt ut vinodlingar i sluttningar med mager jord och funnit dessa i Briones i Rioja. Ingen bevattning görs och om det regnar så rinner det mesta bara nedför sluttningen. Det här gör att druvorna blir mindre och druvjuicen mer koncentrerad. Det blir också mindre avkastning men av högre kvalité. Vinodlingarna är på lite drygt tio hektar och det mesta växer fritt som buskar utan att bindas upp, vilket inte är något problem eftersom allt blir skördat för hand. De flesta rankorna är gamla och planterade mellan 1931 och 1973, vilket också ger lägre avkastning och mer koncentrerad druvjuice.
– Vi människor har vår fysiska höjdpunkt när vi är unga, men vinrankor tar längre tid på sig att nå sin topp. Äldre vinrankor passar bättre om man vill göra vin för en mer kräsen publik till skillnad från massproduktion, berättar Miguel.
Man producerar 30 000-40 000 flaskor per år och de flesta druvsorterna är inhemska som tempranillo, garnacha, graciano och mazuelo. Miguels viner har kallats ”An updated classic” och det epitetet gillar han. Han använder mest amerikansk ek och låter vinerna lagras lite längre på fat, som ger klassiska toner av vanilj och kokos. Sonen däremot föredrar fransk ek och låter inte vinet ligga så länge på fat, så det finns ett spännande spann i gårdens produktion.
Miguel jämför livslängden på vin med en flygning med ”take off”, ”cruising altitude” och ”landing”. Hans ambition är att hålla sina viner på ”cruising altitude” under en lång tid. Åttio procent av vinproduktionen säljer man på exportmarknad till 26 länder i hela världen, och flera av hans viner finns i Systembolagets beställningssortiment.
Vingården Tierra Agricola
Nästa vingård vi besöker heter Tierra Agricola och ligger i byn Labastida vid bergen precis utanför Rioja-distriktet. Vi träffar exportchefen Leon och ägaren Carlos som är en cool, lite busig kille med ring i örat. Carlos och hans två bröder är tredje generationen vinproducenter och har 40 hektar vingårdar runt omkring staden Labastida.
I området där deras vinodlingar ligger finns flera mikroklimatzoner och varierande jordmåner. Det inkluderar det bördiga området längs floden och även områden med kalkrik och lerig jord i omgivningen. Detta skapar spännande möjligheter för olika vinproduktionstekniker.
Vinet lagras delvis i äggformade betongtankar, liknande praxisen i vissa områden i Frankrike. Ibland används även stora betongsjöar som rymmer cirka 1000 liter vin. Dessa betongsjöar fungerar som slutna betongrum och finns inhysta i grottor under husen. Grottorna erbjuder också den perfekta temperaturen för lagring av vin på ekfat.
Historiskt sett var byn Labastida befolkad av judar som skapade omfattande grottsystem under husen i hela byn. Dessa grottor användes för hemliga sammankomster och religiösa ceremonier när de utövade sin tro och firade judiska högtider, trots den påtryckta katolicismen.
Mot kusten och vackra kuststaden Hondarribia
Nu styr vi kosan mot kusten och vackra kuststaden Hondarribia belägen precis vid den franska gränsen. Vägen dit är spektakulär, med vacker grönskande natur genom kuperad terräng och tunnlar genom en del av Pyrenéerna. I Hondarribia tar vi in på Parador de Hondarribia, den första av flera paradorer vi ska övernatta på under resan.
Det finns hela 93 paradorer totalt i Spanien och dessa är vackra historiska gamla byggnader som slott, borgar och kloster, oftast byggda i sten. Staten äger och driver paradorerna och verksamheten har två målsättningar: bibehålla och bevara anrika kulturminnesmärkta byggnader och erbjuda turister bra och intressant boende.
Staden Hondarribia
Paradorerna, som ligger utanför storstäderna och har en fyrstjärnig status, erbjuder en klassiskt imponerande atmosfär. Dessa platser har varsamt renoverats till modern och bekväm standard samtidigt som deras karaktär har bevarats. Varje Parador bär på en spännande historia. Vissa har fullständiga restaurangverksamheter, medan andra erbjuder endast frukost och kanske ett litet café och en bar. Paradoren i Hondarribia, belägen högst upp på ett torg i den gamla staden, erbjuder en enastående utsikt över havet och den franska sidan.
Hondarribia är ett utmärkt exempel på genuin baskisk arkitektur, och staden är känd för sina många bra restauranger. Ett speciellt rekommenderat ställe är Arroka Berri, där vi på kvällen kan njuta av grillade skaldjur och andra delikatesser.
Fler kulinariska äventyr
Nästa dag är vi tidigt uppe och redo för fler kulinariska äventyr. Vi börjar dagen med ett besök på Bodegas Talai Berri i staden Zarautz, som ligger i Getariako Txakolina-distriktet. Detta område är en av de tre regionerna där det karakteristiska vita txakoli-vinet från Baskien tillverkas. Txakoli-vinet är känt för sin torrhet, ungdomliga karaktär, låga alkoholhalt, vackra strågula färg och höga syra.
Vinet har en spritsig ton och jämförs ibland med det portugisiska vinet vinho verde. Det är bäst att servera det kallt och det är det perfekta följeslaget till pintxos – små rätter som vanligtvis serveras på en liten brödskiva och ibland serveras med en tandpetare, en baskisk variant av tapas.
När du häller upp Txakoli-vinet bör du göra det från lite avstånd så att det skapar naturliga bubblor och låter alla aromer komma till sin fulla rätt. Vinet framställs huvudsakligen från den lokala gröna druvan hondarribi zuria.
Vi träffar kvinnan som äger och är vinmakaren och hon tar oss med på en rundtur i vineriet. Sedan bjuder hon oss på ett glas av deras härliga vin och lite pintxos på terrassen, där vi har en hisnande utsikt över bergen, dalarna och de vackra vinodlingarna.
Matstaden San Sebastian – ett matmekka för foodies
Nu är det äntligen dags för en av resans höjdpunkter. Det är den världsberömda matstaden San Sebastian, eller Donostia som den heter på baskiska. Det kan vara bra att lägga på minnet eftersom många kartor enbart använder stadens baskiska namn.
San Sebastians restauranger har tillsammans 25 Guide Michelin- stjärnor, och gourmetmatlagning finns till och med på schemat för skolbarnen. Sedan 2011 finns här också Spaniens första universitet med inriktning helt och hållet på gastronomi, The Basque Culinary Centre.
Enligt den internationella restaurangvärldens prestigefyllda lista ”The world’s 50 best restaurants” är Mugaritz den allra bästa i San Sebastian. Restaurangen knep en fantastisk sjätteplats i världen vid senaste publiceringen. Vi har bokat in oss för middag och bespetsat oss på en upplevelse i yppersta världsklass.
Matsällskap enbart för män
Men det är framför allt vårt kulinariska intresse som fört oss hit. Jacob inleder vår stadsvandring med att ta oss till Sociedad Euskal Billera (som betyder baskisk mötesplats), ett av de äldsta av stadens många Sociedad Gastronómica, ett matlagningssällskap enbart för män. Baskien är ett riktigt matriarkat och det är kvinnorna som styr och ställer innanför hemmets väggar.
Männen har sedan länge haft dessa matlagningssällskap som en tillflyktsort där de själva kan laga mat, spela kort och dricka och äta gott tillsammans med andra män. Kvinnor och barn kan på nåder bli inbjudna på middag ibland, men får på inga villkor beträda köksregionerna. Vi blir bjudna på färsk cider som är mycket populärt i norra Spanien.
Drycken häller man upp i liten mängd i stora glas på traditionellt sätt i smal stråle som skummande slår i glasen från hög höjd på liknande sätt som för txakoli-vinet. Det gör man för att ”väcka” cidern och öppna upp och lufta så aromerna kommer till sin rätt. Den spanska cidern är snustorr och håller oftast en alkoholhalt på cirka 6 procent.
Äppelmusten lägger man på ståltank på hösten och jäser där till slutet av januari. Då öppnar ciderbodegorna upp under festliga former och man dricker den färska cidern direkt ur tankarna. Det som blir kvar efter festandet buteljeras och säljs.
På matlagningssällskapet avnjuter vi cidern med härliga pintxos med tonfisk- och sardellröra och krabbsallad. När vi går möter vi dagens första manliga medlemmar i dörren på väg in med sina matkassar för att börja laga lunch och umgås.
Pintxos-barer i San Sebastian
Vi fortsätter att promenera längs de charmiga kullerstensgränderna i den gamla staden och hoppar in på olika pintxos-barer. Det är värt att nämna att detta inte är en översvämmad turiststad. Vi märker tydligt att i början av juni är det främst spanjorer och lokalbefolkning som fyller barerna.
Just nu är den mest populära destinationen A Fuego Negro, en trendig pintxosbar med en modern och hipsterliknande stil. Den erbjuder en intressant blandning av musik, konst, litteratur och ambitiösa pintxos med en modern twist. Kocken bakom rätterna har tidigare arbetat på flera av de bästa gourmetrestaurangerna i området.
Atmosfären på A Fuego Negro påminner om en trång rockklubb, och vanligtvis är det en plats för barhäng. Men vad som gör den ännu mer speciell är att A Fuego Negro har en liten enkel matsalsdel där du kan sitta och njuta av en förtjusande provsmakningsmeny med pintxos. Vi väljer att sitta vid baren och ger köket fria händer att överraska oss med en härlig parad av kulinariska smårätter.
Förutom att det smakar himmelskt är varje rätt också väldigt kreativt utformad. Priset för dagen får nog de ljuvliga kikärtorna i ljummen buljong med sherry som man serverar i ett litet minibadkar.
Mugaritz – resans höjdpunk
På kvällen är det så äntligen dags för vår fine dining-upplevelse i yppersta världsklass. Restaurangen ligger i en anspråkslös gammal byggnad i lantlig idyll lite utanför San Sebastian. Utanför entrén ser vi restaurangens egen odling av ekologiska grönsaker och örter. Den pirriga känslan av spänd förväntan infinner sig direkt när man kommer in i matsalen på Mugaritz.
När vi kliver in i restaurangen möts vi av en svag doft från en öppen spis som genomsyrar hela lokalen och för tankarna till en svensk fjällstuga. Det är ett medvetet val av restaurangen för att skapa en avslappnad och hemtrevlig atmosfär för gästerna.
Borden är enkelt vackra med enbart en vit duk och ett konstnärligt arrangemang av vita tallrikar. Inget annat pryder borden, varken porslin eller bestick. Det ger intrycket av att bordet är som en målarduk som väntar på att konstnären ska börja skapa en sinnesrik upplevelse.
Under kvällen kommer vi att få uppleva hela tjugotvå sådana kulinariska mästerverk. Den unge, elegante och leende manliga hovmästaren välkomnar oss varmt. Han börjar med att fråga om eventuella allergier eller om det är någon speciell mat vi inte gillar. Det är en lite udda fråga att ställa när vi redan sitter vid bordet, något som är ovanligt på andra gourmetrestauranger där sådana detaljer brukar avhandlas vid beställningstillfället.
Fun dining
När vi tidigare intervjuade Mathias Dahlgren betonade han att fine dining behövde bli mer underhållande och njutningsfullt – ”FUN dining”. Det är något som verkligen har tagits på allvar här på Mugaritz, som vi snart kommer att upptäcka.
Vi inleder måltiden med att äta alla de första rätterna med våra händer. Den initiala bordsdekorationen med vita tallrikar ersätts av en skål med vackert grönt gräs när vi sätter oss till bords. Efter att ha njutit av sex fantastiska rätter från menyn, visar det sig att gräset faktiskt är ätbart. Som den sista ”finger food” plockar vi små tuvor och doppa dem i en liten sås. Kanske mer originellt än gott, kan man säga.
Efter den inledande upplevelsen följer iberisk grissvans i små knapriga trekanter och bläckfisk i pyttesmå tärningar i en sås. Vi njuter också av piggvar, kummel, torsktunga och olika kötträtter som är så perfekt tillagade att våra suckar av lycka och ögonrullningar blir ofrånkomliga. De lägger stor vikt vid att matcha de olika rätterna med passande drycker.
Att servera tjugotvå olika drycker till lika många rätter skulle vara överdrivet, men under middagen blir vi väl omhändertagna med åtta noggrant utvalda drycker. Det inkluderar en rad underbara viner, men ibland överraskas vi med blommigt grönt te med ginseng eller exklusivt öl som komplement till rätterna.
Lekfulla överraskingar på Mugaritz
Vid ett tillfälle under kvällens lopp får vi in var sin liten gjutjärnsmortel med torra ingredienser i botten. Det uppstår ett klingande ljud som av små klockor när vi sätter igång att mortla. Strax hör vi samma ljud från ett bord intill och ser att de också mortlar för fullt. Vi utbyter nickningar och små leenden. Men så händer något fascinerande.
Plötsligt börjar det klinga överallt i hela restaurangen, och när vi tittar oss omkring visar det sig att samtliga bord, oavsett var de befinner sig i tjugotvårättersmenyn, har fått in mortlarna precis samtidigt och det blir som en hel orkester av små klockor i det stora rummet.
Alla gäster börjar skratta, personalen skrattar med och det breder ut sig en allmänt sprallig och lekfull stämning i hela lokalen. Det fungerar som en härligt lössläppt stämningshöjare och gästerna börjar kommunicera mellan borden. Den spända andaktsfulla stämningen är som bortblåst på ett mycket finurligt sätt.
En ätbar gaffel
Den musikaliska överraskningen avrundar vi med att vi får in varsin liten gelékub, och när vi mortlar ner även denna har vi vips tillagat en makalöst god liten fyllig soppa med perfekt sälta, roliga krispiga inslag, goda örtkryddor, saffran och vackra ätbara små miniblommor. Voilà – fine dining har plötsligt blivit FUN dining!
Kvällen fortsätter på samma sätt. Bland annat visar sig en vacker liten gaffel vara ätbar. Och vi får spela ett spanskt sällskapsspel vid bordet där vinsten är en liten tjusig rätt med kaviar.
”We are very serious in the kitchen in order to have fun with the guests”, berättar Executive Chef Andoni Luis Aduriz när vi träffar honom i köket dit alla gäster bjuds in bord för bord under kvällens lopp för att se alla kockarna i arbete. Han bjuder oss på en liten fluffig och underbart delikat marshmallow på kryddat grisblod rullad i kakaopulver. Vi hittar också smak av karamelliserad lök och pulvriserade jordnötter som ger en härlig sötma och fyllighet. Den lilla skapelsen leder våra tankar till vår egen svenska svartsoppa i Mårtengås-tider.
Stor vikt vid den kreativa processen
När vi efter middagen sitter ner en stund med Andoni berättar han bland annat att restaurangen lägger mycket stor vikt vid den kreativa processen. De håller stängt i hela fyra månader mellan januari och april varje år. Då är det är inte bara kockarna som experimenterar fram nya rätter. Varje funktion på restaurangen arbetar under dessa månader med olika typer av förbättrings- och utvecklingsprojekt.
Detta anser de är ett måste för att kunna fortsätta vara en av världens allra bästa restauranger i ständig förnyelse. I restaurangens övervåning ryms också ett provlagningskök där det ständigt pågår en kreativ process. Till varje säsong skapar man cirka femtio olika rätter som man sedan alternerar mellan.
Totalt sett kan det bli upp till hundrafemtio rätter beroende på säsong och tillgång på olika råvaror. Allt som de serverar de olika rätterna på, vare sig det är i porslin, trä eller något annat material, är designat av dem själva och blivit framtaget som en del av den kreativa processen kring varje rätt. Presentationen av rätterna är också perfekt in i minsta detalj och alltid ett konstnärligt blickfång.
Servicen är även den av högsta världsklass men personalen har dessutom glimten i ögat på ett befriande avslappnat sätt. Det är fascinerande att uppleva logistiken kring att servera tjugotvå rätter i precis lagom tempo utan vare sig stress eller för lång väntan någonstans.
Man upplever det ungefär som samstämmigheten hos en förstklassig symfoniorkester eller som en slags välregisserad teaterföreställning när personal elegant och diskret glider upp i precis rätt ögonblick och dukar fram eller av olika rätter, drycker eller ”rekvisita”. Maître d’ är orkesterns dirigent och glider omkring med ett leende på läpparna medan han med hökblick kontrollerar att allt fungerar perfekt vid varje bord.
Bilbao och Michelinrestaurang nummer två
Nästa dag fortsätter vi vår resa till Bilbao, en stad som tidigare hade ett trist industriellt rykte men som idag är charmig och vacker med många sevärda platser. Det världsberömda Guggenheimmuseet är en spektakulär byggnad som syns på långt håll längs floden Ria Nervión, som delar staden i den moderna och den gamla delen.
Många anser att museet är minst lika imponerande på utsidan som det är på insidan. Fasaden som vetter mot floden har mjukare och rundare former, som påminner om fiskar och vattnets rörelser, medan den del som vetter mot staden är mer rak och stram i sin design.
Precis som i andra delar av Baskien är matkulturen rik även i Bilbao. På Plaza Nueva finns många utmärkta pintxosbarer, både äldre etablerade och nyare prisbelönta ställen, såsom Zuga med en ung och kreativ kock eller Victor Montes som erbjuder mer traditionella smaker. Men vi har andra planer och fortsätter att promenera till en berömd fine dining-restaurang där vi har bokat ett lunchbord hos en av Spaniens mest framstående kockar.
Restaurang Etxanobe
Uppe på taket till Euskalduna conference building inne i centrala Bilbao ligger restaurang Etxanobe med en mycket välförtjänt stjärna i Guide Michelin. Vi äter en makalös gourmetlunch ute på den svala terrassen med milsvid utsikt över staden. Köksmästare Fernando Canales är välkänd främst från sitt eget matlagningsprogram i spansk och amerikansk TV.
Han är den perfekta värden och minglar runt bland sina gäster med trevligt småprat och ett genuint intresse för deras åsikter och idéer. Köket är en modern och kreativ variant av det traditionella baskiska, med aromer, dofter och textur som får smaklökarna att dansa av förtjusning.
Underbara smårätter avlöser varandra och det är svårt att kora en favorit, men kanske ändå att den makalöst goda soppan på vit och svart tryffel, Tartar of Prawn, Anchovy Lasagne och Basque Pork Ribs of Euskaltxerri Pig är lunchens höjdpunkter. Bland efterrätterna lever den ljuvliga bollen av vit choklad och apelsinmousse kvar lite extra i minnet. Den tillagar man med kolsyresnö till en liten sval boll vid gästernas bord. Denna rullas i apelsinpulver och avnjuts direkt med fingrarna.
Även på Etxanobe finns det lekfulla inslag. Till exempel som de tre knapparna vi serveras som petit four med smaker av toffee, cocos och vit choklad som färgats röd. De delikata knapparna är perfekta kopior av riktiga knappar med hål för nål och tråd. Vi skulle inte bli förvånade om restaurangen ganska snart får en andra stjärna i Guide Michelin.
Ysteri och mikrobryggeri
Kantabrien och Asturien är regioner som bland annat är välkända för sin rika mångfald av ostar. Och i Pesquera i Kantabrien hålls varje år i mitten av augusti en av Spaniens viktigaste ostmarknader.
Våra guider Hans och Eva tar oss med till det lilla familjeysteriet La Jarradilla. Detta ägs och drivs av äkta paret Maria och Alvaro, tredje generationen osttillverkare. Gården ligger i byn Tezanos de Villacarriedo ute på den vackra landsbygden.
Färden går vidare till bryggeriet Dougall’s i den söta lilla byn Liérganes vid floden Rio Miera söder om Santander. Det populära mikrobryggeriet ägs av engelsmannen Andrew Dougall som för åtta år sedan startade bryggeriverksamheten från att dessförinnan endast bryggt öl för sitt eget husbehov.
Bryggeriet, med sin fyndiga slogan ”Piensa global, bebe local” (tänk globalt, drick lokalt), hinner numera inte producera öl fort nog för att tillfredsställa både den inhemska marknaden i Spanien och efterfrågan i exportländer som Italien och Storbritannien. Här brygger man öl i både traditionell och modernare engelsk stil. Allt från sval och fräsch lager och populär India pale ale till en härligt mustig kaffesmakande double stout.
Humlen importerar man från USA, Centraleuropa och Storbritannien. Idag finns sex mikrobryggerier i Kantabrien och cirka 300 i hela landet. För åtta år sedan var Dougall’s nästan ensamma i landet. Det finns olika teorier om varför öldrickandet ökat så kraftigt i Spanien medan vinkonsumtionen minskat.
Numera dricker vi faktiskt mer vin per capita i Sverige än vad spanjorerna gör. En teori är att ungdomar gärna vill dricka något annat än vad deras föräldrar gjort. Det är därför som unga spanjorer alltmer föredrar öl. En ny dryck som motverkar trenden av minskat vindrickande är Kalimotxo. Det är en blandning av enklare rött vin med Coca-Cola (två tredjedelar vin, en tredjedel cola) – som blivit populär bland ungdomar.
Kuststaden Santander
Till lunch har Eva och Hans förberett en trevlig överraskning för oss, och vi styr kosan mot den vackra kuststaden Santander där Eva är född och där de är bosatta med sina två döttrar. Det finns ett flertal vackra och högklassiga golfbanor i Santander med omgivningar. Staden är lummig och grön med elegant arkitektur som för tankarna till den franska Rivieran.
Här slår vi oss ner i en stor park med sagolik utsikt över havet och staden med sina underbara stränder, och ägnar lata timmar åt en ljuvlig picknick med goda hemlagade spanska delikatesser.
När vi vilar i skuggan under träden efter maten gör vi en lustig reflektion över skillnaden i lunchtid mellan Spanien och Sverige. I båda länderna är restaurangerna ganska tomma klockan halv två på vardagarna. Skillnaden är bara att i Sverige är lunchen slut och i Spanien har den ännu inte börjat.
Här äter man lunch med början tidigast klockan två och det är en måltid som kan dra ut flera timmar. Det kulinariska intresset genomsyrar hela samhället i norra Spanien och är det vanligaste samtalsämnet alla kategorier. Den rådande mattrenden är att utgå ifrån regionens klassiska kök, mixa det med ”cocina de mercado”, alltså det som finns i saluhallen just idag, och sedan ge allt en modern och lite lekfull touch och presentera det på ett minimalistiskt sätt.
Vår kulinariska resa börjar lida mot sitt slut
Vår kulinariska resa börjar lida mot sitt slut. Innan vi helt lämnar den norra kustregionen vill vi ta oss in i landet från kusten för ett besök i Cangas de Onis. Det är en liten by vid foten av en av Spaniens vackraste nationalparker och bergskedjan Picos de Europa. Vägen dit är hisnande vacker och ibland skymtar vi bergens snöklädda toppar.
Vi tar in på Parador de Cangas de Onis som är ett före detta kloster som ursprungligen hyste munkar från Benediktineorden. Klostrets kyrka är fortfarande aktiv med mässa för allmänheten på lördagar. Det blir ett lugnt och skönt sista dygn på resan, med promenader och cykelturer i de vackra omgivningarna.
På morgonen blir vi väckta av det svaga rofyllda klingandet av koskällor. Efter en sista dignande frukost är vi redo att ta oss an bilresan tillbaka genom landet till Madrid och vårt hemflyg. Det har varit en fantastisk resa fylld av kulinariska upplevelser av vitt skilda slag som kommer att leva kvar i våra minnen länge, länge.
Vi tror att du även kan vara intresserad av denna artikel om historien bakom Guide Michelin.
Här hittar du även en artikel om Spaniens mat och den spanska matkulturen.
Här hittar du mer information om researrangören Bonito Norte.
Foto: Björn Waenerlund
2015-12-15: För den här artikeln vann Samira Wingårdh-Waenerlund Spanska Turistbyråns journalistpris Premio España 2015. Detta för bästa artikel om Spanien publicerad i Sverige.
