AFRIKA

DAGBOK – EN RESA FRÅN ZIMBABWE TILL BOTSWANA


First Class Magazines Susanne Nilsson är en van afrikaresenär och hängiven denna fantastiska kontinent. Även denna sommar spendarade hon tre veckor där som volontär. Vi har fått ta del av hennes dagbok.

IMG_2407 kopia

 

30-07-2013

Klockan var bara 07.00 i morse när jag lämnade mitt ”andra hem”. Det är så jag kallar Victoriafallen i Zimbabwe. Det var med sorg i hjärtat men också med en känsla av spänning och förväntan; ett äventyr i Botswana väntade. Liki, som jag lärt känna i Victoriafallen under min tid som volontär hos Lion Encounter, körde mig till Kazungula som är gränsen mellan Zimbabwe och Botswana. Vi sa farväl till varandra. Inget tårfyllt avsked, sa jag bestämt.

– Du vet att jag inte tycker om det, vi ses snart igen och krama om alla de jag älskar mest.

Att det skulle vara ett äventyr att ta mig över gränsen visste jag inte. Att det ibland kan vara problem att ta sig in i Zimbabwe visste jag efter alla resor dit, men att det skulle vara svårt att ta sig ut ur landet blev en ny upplevelse. Efter lite pappersarbete och några leenden kombinerat med bestämda blickar löste sig allt ändå. Tydligen är det ovanligt att gå över gränsen mellan Zimbabwe och Botswana utan guide, speciellt som ensam vit kvinna. Jag ska och inget ska stoppa mig!

Det var en kort transfer från gränsen till flygplatsen i Kasane. Incheckningen gick smidigt och efter en kort flygresa anlände jag till Maun. Här väntade andBeyonds guide på mig. Det var i Jakes Tembwes händer jag skulle lägga mina kommande dagar och hans lugn och leende gjorde mig väldigt säker på att detta skulle bli bra.

IMG_2752 kopia

Vi begav oss till det lilla propellerplanet som väntade på att flyga oss in i Okavangodeltat. Var det för att jag kom från en tidning som jag fick sitta framme med piloten, eller var det som så att han uppmärksammade ett litet flygplan i mitt halsband? Pappa var ju pilot så flygplan har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det var nästan så att jag ville ta över spakarna, bara för att prova, men jag höll mig ifrån att göra det och vår pilot Steve landade fint och mjuk på Nxabegas lilla landningsbana i deltat.

Efter en kort transfer anlände vi till andBeyond Trails Camp, lodgen där vi skulle bo de närmaste två nätterna. Att campa mitt i Okavangodeltat kändes lite konstigt. Nåväl, det kanske inte direkt var camping utan snarare glamping. Glamorös camping. Tältet som skulle bli mitt hem bestod av tre ”rum”; ett sovrum med en dubbelsäng och garderob, ett badrum med en ”hot bucket shower” och en separat toalett.

Efter att ha installerat mig mötte jag upp med Bettina och Dave Mischler som också var med på resan. Detta var deras bröllopsresa. Tillsammans med Jakes begav vi oss sedan ut för att bevittna den underbara solnedgången som bara solen i Afrika kan erbjuda. En blodröd sol som fängslar. Jag vet inte om det var tröttheten efter resan eller om vi bara var tagna av skådespelet, men det var en andaktsfull timme av tystnad sånär som på hyenans rop i närheten.

Väl tillbaka på campen väntade en underbar trerättersmiddag. Hur de kan laga så gudomlig mat över öppen eld är något jag måste ta reda på. Tröttheten känns nu än mer påtaglig och det får bli en tidig kväll.

God natt, kära dagbok.

31-07-2013

Klockan fem i morse vaknade jag av en röst som sa:

– Sue, ditt kaffe är serverat och vi lämnar campen klockan 06.00.

Jag hörde mig själv säga:

– Lämnar?! Jag tänker inte kliva ur sängen, det är ju kallt, galet kallt!

Att det kunde vara kallt i Afrika visste jag, men i morse var det extremt. Det var bara att bita ihop och efter att ha hoppat ur sängen och rakt in i kläderna samt slängt lite kallt vatten i ansiktet var jag redo, och efter två koppar gudomligt kaffe begav vi oss ut på vår första gamedrive. Luften var kall och fuktig. Kylan kändes ännu mer påtaglig i den öppna jeepen. Varför packade jag inte ner långkalsongerna? Nåväl, jag hade i alla fall dunjackan på mig. Jakes undrade vad vi önskade uppleva under dagen. I kör sa Bettina och Dave – lejon! Själv funderade jag en stund och sa sedan “en leopard”.

– Det är inga små krav ni har. Jakes skrattade. Låt mig se vad jag kan hitta på och vad naturen önskar visa er. Efter 30 minuter sa Jakes med ett leende:

– Jag kan ha uppfyllt er första önskning. Han pekade.

Där ensam satt han, en otroligt vacker ståtlig lejonhanne som tagen ur den bästa National Geographic-filmen.

När hans blick mötte min gick det en rysning genom kroppen. Så vacker och så reserverad. Känslan är svår att beskriva, den måste upplevas.

Tillbaka på campen var våra leenden stora och lunchen smakade gudomligt. Solen började så sakta värma upp den kalla morgonen och när det var dags för en siesta hittade jag en plats i solen vars strålar värmde underbart. Nu fick jag lite egentid. Det var jag och min bok. Ingen mobil, ingen dator – ingen uppkoppling. Jag är onåbar! Vilken känsla! Fast kära dagbok, jag ska erkänna att när jag inser att jag kommer vara såhär onåbar i åtta-nio dagar blir jag lite orolig. Vad kommer kollegorna på tidningen att hitta på? För visst är det så att det är när katten är borta som råttorna dansar på bordet? Äh, jag ska inte oroa mig, jag har ju världens bästa kollegor.

Eftermiddagen kom och vi träffades igen för nästa game drive. Jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle få se lejonhannen igen eller om Jakes skulle uppfylla min önskan om leoparden. Efter bara en kort stund uppenbarade hon sig som en skänk från ovan. MIN leopard!

Sakta följde vi henne på avstånd och som om hon hört mina böner stannade hon upp då och då och poserade. Lite besviken blev jag dock när hon med bara en meters avstånd passerade den andra jeepen från andBeyond. Strax därefter var det som hon hade läst mina tankar och hoppade graciöst upp i ett träd. Där satt hon i närmare en timme och visade upp sig för oss, så vacker, så underbar och så ljuvlig. Lyckan var total. Jag var i himlen!

IMG_3018 kopia

Efter middagen samlades vi alla vid elden och konstaterade att om detta är början på vår resa, hur kommer då resten att bli.

God natt, kära dagbok!

01-08-2013

Det var kallt även denna morgon. Vansinnigt kallt! Allt kändes dock mycket bättre efter morgonkaffet och frukosten. Vi packade in väskorna i jeepen och begav oss ut på nästa äventyr. Varsin mokoro väntade på oss. Hjärtat slog några extra slag när jag tänkte på alla flodhästar och krokodiler som finns i deltat, men upplevelsen var helt magisk. Att flyta fram helt ljudlöst i en traditionell träkanot i deltat är obeskrivligt – det måste upplevas.

Väl iland bar det av till ”flygplatsen” Nxabega igen för att bege oss till nästa destination för dagen som var Moremi nationalpark. Att flyga över Okavangodeltat och se dess kontraster från ovan är ett minne som biter sig fast. Makalöst! Väl framme i Moremi ställde Jakes samma underbara fråga igen:

– Vad önskar ni se nu i Moremi?

Lejon, sa Bettina och David i kör och jag funderade en stund.

– Ja, gärna lejon men gärna lite fler än bara ett.

Skrattande satte sig Jakes bakom ratten i jeepen och körde mot campen. En resa som normalt ska ta ungefär två timmar. Efter en halvtimme stannade Jakes jeepen, pekade och sa:

– Sue, är du glad nu?

Framför oss fanns inte bara ett lejon utan elva! Tre hanar och åtta honor. Jag var ännu en gång i sjunde himlen! Känslan som infann sig i min kropp går inte att beskriva, hela jag ville bara krama dessa underbara och vackra djur. Med oss i jeepen hade vi vår lunch som vi intog under tystnad medan vi beskådade dessa fantastiska och imponerande djur. Plötsligt hände det något! Det brakade till och en elefant uppenbarade sig mitt ibland lejonen. Panikslaget insåg elefanten sitt misstag och gjorde ett utfall mot ett av lejonen så sanden yrde. Vad den stackars elefanten inte visste var att hälften av flocken lurade bakom henne. De smög sakta upp och försökte attackera. Några minuters drama utspelade sig där sanden yrde och elefanten trumpetade. Jag vet inte om det var just trumpetandet som fick lejonen att backa eller om det var sanden som yrde men elefanten gick tack och lov helskinnad därifrån. Tänk vilka skådespel naturen kan bjuda på!

Kvällen tillbringades vid elden där vi delade många glada skratt och livserfarenheter.

02-08-2013

 

Även idag var det en tidig morgon. Jakes ville visa oss så mycket av Moremi som möjligt så vi var ute hela dagen. Kontrasterna som naturen bjuder på i Moremi är fantastiska, landskapet är otroligt växlande. Tyvärr var det inga större djurupplevelser idag så detta blir bara ett kort inlägg.

God natt, kära dagbok.

03-08-2013

Idag har jag fått uppleva en sann afrikansk massage, nämligen omkring sex timmar i en jeep på skumpiga landsvägar. Fast landsväg är nog att överdriva, sandvägar och grusvägar är en bättre beskrivning.

Resan från Moremi till Savute var lång och dagens höjdpunkt inleddes med att Jakes berättade:

– I det här området bor det vildhundar så jag kör långsamt. Håll ögonen öppna.

Efter bara tio minuter såg jag något som rörde sig vid vägkanten. Det var vildhundarna! Så vackra att mitt hjärta smälte! Där låg de och vilade i den skyddande skuggan.

shutterstock_50477557 kopiaFOTO: SHUTTERSTOCK

Väl framme i Savute eller Savuti som det också kan skrivas och som jag har besökt tidigare, kände jag knappt igen mig. Då var allt grönt och frodigt, nu var det kargt, visset och sanden hade en mörkröd ton. Årstiderna i Afrika varierar minsann. Kvällen avslutades traditionsenligt med en underbar middag och samtal kring elden. Jag måste bara ta reda på hur de kan laga så underbar mat med bara öppen eld. Jag misslyckas ju till och med i ett välutrustat kök.

God natt!

04-08-2013

Idag blev det ännu en tidig morgon men det känns som jag börjar bli van nu, och i morse var det inte lika påtagligt kallt. Jakes ställde den klassiska frågan igen om vad vi önskade se och svaren var lika klassiska – lejon och leoparder.

Efter bara tio minuters game drive såg både Bettina och jag något.

– Jakes, vad är det?

Det måste ha varit mina morgontrötta ögon som först såg en sten som rörde sig, men efter bara ett par sekunder insåg jag att det var en leopard. Så vackert hon låg där och värmde sig i den stigande solens strålar. Känslan som infann sig över att vara helt ensamma med en leopard är obeskrivlig. Plötsligt insåg vi dock att vi inte var ensamma; vi hade sällskap av en hyena. Nåväl, det var några zebror och gnuer i bakgrunden också, men de var oviktiga.

IMG_3952 kopia

Efter en halvtimme dök det upp några “glada amatörer” som ville titta på leoparden. Förlåt kära dagbok att jag kallar dem amatörer, men att kliva ur en jeep 30 meter från en leopard är amatörmässigt. Inom en millisekund var hon redo att anfalla och hade det inte varit för Jakes skrik som troligen hördes över hela Savute hade vi blivit vittnen till en mycket obehaglig situation.

Dagens andra ”glada amatör” mötte vi en kort stund senare när vi som alltid utbytte erfarenheter med andra besökare om vad vi sett. Vi hade precis stannat till vid två lejon som vilade i skuggan av några buskar. Det visade sig att det var den perioden då honan är lite mer ”kärleksbenägen” och att de troligen skulle bli intima med varandra trots publik. Nåväl, tillbaka till den ”glada amatören”. Jakes och George, som guiden i den andra jeepen hette, känner varandra väl och utbytte erfarenheter om vad de sett. Under tiden iakttog jag, Bettina och Dave lejonen när vi plötsligt hör ”den glada amatören” säga:

– George, kan vi titta lite mer på ankorna därborta?

I mitt stilla sinne undrade jag om jag hört rätt: Ankor? När det låg två ståtliga lejon ett par meter ifrån henne? George körde förnärmat bort från lejonen och mot ankorna. Då hände det vi väntat på. Lejonen fick sin kärleksstund! Det vi väntat på i över en timme var dock över på mindre än två minuter och det var verkligen inget ”kram älskling, du var underbar” efteråt. Snarare ett ”försvinn – detta var verkligen inte vad jag tänkt mig”.

Kvällen förlöpte som vanligt med en underbar middag och skratt kring elden. Att ankor kunde bidra till så mycket skratt hade jag ingen aning om.

God natt kära dagbok!

05-08-2013

Kära dagbok, vilken dag det har varit! Som på beställning satt hon där och väntade på oss – leoparden! Värmen spred sig i min kropp av att återigen få beskåda detta underbara djur. Hon var så otroligt vacker där hon satt och njöt av soluppgången. Efter att ha tillbringat nästan två timmar med henne återvände vi till campen för lunch och vila.

Min kropp längtade efter lite sol, men att slänga på mig bikini i bushen kändes inte passande. Vad skulle de tro om mig då? Kreativ som bara jag kan vara hittade jag den perfekta solplatsen – i ”duschrummet”. Fast det var ju inget rum i den vanliga bemärkelsen utan ett mellantält utan tak. Vilken syn det måste ha varit att se mig ligga och sola där. Eftermiddagens game drive var även den fantastisk. Gårdagens lejonpar visade sig igen. Där låg de i skuggan och blickade ut över savannen. Plötsligt reste lejoninnan sig upp och gick rakt mot vår jeep. Lejonhannen tittade efter henne med en intresserad blick, bakom vår jeep uppenbarade sig nämligen en elefantfamilj. Sakta och graciöst smög sig lejonhonan igenom det vissna gräset med sikte på den lilla elefantungen. Lejonhannen hade nu rest sig och om jag hade vågat sticka ut handen hade jag kunnat klappa honom, så nära var han.

Attacken kom som en blixt från klar himmel, sanden yrde och att se den panikslagna lilla elefantungen skar i hjärtat. Mamman och resten av elefantfamiljen agerade lika snabbt och motattacken var skrämmande. Upplevelsen av att bevittna 20 elefanter ge sig på ett ensamt lejon var ännu mer skrämmande.

Lejoninnan lyckades alltså inte med sitt anfall men skådespelet var fantastiskt. Showen var dock inte över, lejonhannen hade närmat sig sin hona och om jag kunde ha läst hans tankar hade de nog sett ut så här:

– Ok, jag fick ingen middag, så du får ge mig något annat istället.

Det var ingen kärleksfull akt idag heller och den var över inom ett par minuter. Jag kände mig plötsligt tacksam över att jag inte är en lejoninna även om de är ståtliga. Jag föredrar kvalitet före kvantitet.

God natt, kära dagbok.

06-08-2013

 

Idag var det en resdag. Vi tog oss från Savute till Chobe och då till Serondela området. Resan dit gick bra och vad som verkligen fascinerade mig var byarna vi passerade. Överallt möttes vi av vinkande och leende barn. De vuxna tittade mer återhållsamt på oss. Plötsligt såg jag något som fick mig att be Jakes stanna jeepen. Ett shoppingcenter! Ja, i alla fall med afrikanska mått mätt. Förlåt kära dagbok men det var nu min sjuka humor tog över. Detta var en minimal byggnad som tyvärr inte var öppen. Men den var fin och det stod tydligt på väggen: Shopping Center. Jag fick en känsla av att det var viktigt för innehavaren av detta shoppingcenter att det fanns alkohol till försäljning. Jag log och insåg att vi lever i skilda världar. Kanske är det just därför jag älskar Afrika så mycket?

När Jakes ställer den klassiska frågan om vad vi önskade se och uppleva i Chobe blev jag förvånad över Bettina och Davids svar. De sa nämligen att de önskade se bufflar. Troligen såg de hur jag tappade ansiktet – jag är inte bra på att dölja mina känslor. De förklarade då att det är den sista av The Big Five som de önskade se.

Jakes och jag utbytte blickar och log, och undrade om de skulle nöja sig med en hjord runt 400-500 djur som vi säkerligen skulle komma att få se.

God natt!

07-08-2013

Idag var ytterligare en magisk dag där Chobe visade upp sig från sin bästa sida. Antalet elefanter var oräkneliga och så även bufflarna. När vi blev omringade av en hjord på cirka 500 bufflar log jag mot Bettina.

– Nu fick du dina bufflar.

IMG_4374 kopia

Vi tittade på varandra och alla djuren omkring oss och brast ut i skratt. Eftermiddagen bjöd på en river cruise ute på Chobe River. Att få beskåda djurlivet från vattnet var en ny upplevelse. Överallt fanns flodhästar, solbadande krokodiler och elefanter. Chobe är imponerande, man kommer djuren väldigt nära både på land och till sjöss.

08-08-2013

God morgon kära dagbok. Förlåt att jag hann lägga dig åt sidan igår innan gårdagen var över. Som jag skrev kommer man djuren väldigt nära i Chobe och igår hade några giraffer förirrat sig in på området kring campen, men att en av dem skulle vara väldigt närgången kunde jag knappast föreställa mig. När jag sedan stod i duschen efter gårdagens tur ute på Chobe River kände jag mig iakttagen. Döm av av min förvåning när jag lyfte huvudet och stod ansikte mot ansikte med en giraff. Jag vet inte om det var mitt förskräckta ansiktsuttryck som skrämde djuret eller synen av min nakna kropp, men efter något som för mig kändes som en evighet försvann hon/han.

All Pictrures 630 kopia

Kära dagbok, jag vet inte ens om jag skrek, jag var nog bara paralyserad. Hur som helst blev det gårdagskvällen samtalsämne. Nu måste jag packa ner dig för nu ska vi åka ”hem” igen. Victoriafallen väntar!

09-08-2013

HEMMA! Igår kom jag hit igen till mitt ”andra hem”, Victoriafallen, utan att besväras av giraffer eller råka ut för andra incidenter. Vad som sker härnäst kommer att vara totalt privat kära dagbok, men jag kan avslöja att jag ska kramas uppe på Masuwe där Lion Encounter finns. Där bor nämligen Washe, Wadiwa, Thuli och Thembi. Men det är en annan historia…

Hejdå kära dagbok!

För mer information:
www.andbeyond.com
www.botswanatourism.co.bw

Foto: Susanne Nilsson där inget annat uppges
Kommentera via ditt Facebook-konto

UPP
Translate »