ASIEN

EN VANDRING I NEPAL

Så mycket mer än det snöklädda Himalaya.

DSC_0799

 

DET LILLA LANDET ligger inkilat mellan Tibet i norr och Indien i söder. Många känner till Nepal tack vare Mount Everest högst upp i norr, en jätte bland tusentals andra snötäckta giganter. Du har säkert sett bilder på Edmund Hillary och andra äventyrare som har bestigit världens högsta berg. Kanske har du läst berättelser om isande kyla, livsfarliga vindar och höjdsjuka. Men Nepal är också grönt, varmt och välkomnande och mycket mer än snötäckta berg.

När man anländer till Katmandu kan man lätt få en olustig känsla när man ser hur fattigt det är. De flesta hus är gamla och slitna, trassliga elledningar hänger från eländiga stolpar i gathörnen och tiggare och gatubarn ger obehag i magen. Dock är Nepal mycket mer än Katmandu, Nepal är dess landsbygd och det är detta Nepal jag älskar och som nepaleserna själva är så stolta över.

 

DSC_0655

 

Nästan alla målningar, musikvideos och omslag på CD-skivor man finner i landet visar bilder av gröna berg och dalar, forsande floder, och män och kvinnor i traditionella kläder som dansar i solskenet. Rosaskimrande snötäckta bergstoppar är också med i bakgrunden fast på lite lagom avstånd.

Det bästa sättet att se det riktiga Nepal är att ge sig ut på en vandring. På grund av en dålig infrastruktur finns det väldigt få vägar på landsbygden vilket gör att här går man. Till skolan, till marknaden, till släktingar. Det finns gott om fina stigar och man kan vandra i endast en dag eller upp till flera veckor. Jag har gjort många vandringar i Nepal, korta som långa och i olika bergsområden. I höstas var det dags för mig att göra en ny vandring och den skulle bli extra spännande då jag, min man och vår 18 månader gamla dotter Lilja skulle besöka min mans släktingar. Med oss hade vi även min mamma på 65 år, min bästa väninna och hennes tolvåriga dotter.

EN PROMENAD UTÖVER DET VANLIGA

Vandringen börjar med att vi går över den stora och forsande Trisuli-floden. Jag har gått lite i förväg och står vid brofästet och betraktar den förväntansfulla gruppen som kommer gående. Lilja sitter i famnen på sin leende och stolta nepalesiska kusin som ska följa med oss. Hon trippar snabbt och vant fram i flip-flops på den sakta gungande bron. Sedan kommer de andra med fotriktiga vandringssandaler på fötterna och dagsryggsäckar på ryggen. De går försiktigt och stannar ibland och tittar ner på vattnet som brusar och skvätter nedanför.

Nepal2

Floden är smaragdgrön så här på hösten efter att monsunen under sommarmånaderna sköljt igenom floddalen. Den har inslag av vitt
där vattnet forsar och sprudlar som mest. Flodstranden består mestadels av välslipade stenbumlingar men här och där finns små fina inbjudande sandstränder. Vid en av dem håller fortfarande vårt guideteam på att packa ihop våra tält och det bord vi nyss ätit frukost vid. Med vanan att guida betydligt mer äventyrliga expeditioner långt uppe i bergen vet jag att de kommer komma ikapp oss på ett litet kick.

Så börjar vi gå längs den lilla stigen som ringlar sig uppför berget. Det är varmt och behagligt och än så länge har vi en vacker morgondimma som skyddar mot den heta solen. Det envisa tutandet från lastbilar på den väg som tagit oss hit från Katmandu tystnar äntligen, och ett härligt lugn infinner sig. Vi går långsamt och småpratar, ser på de stora banyanträden där stammarna ser ut som rötter. Min man Amrit visar de stora bladen från ett fikusträd som används till att göra små tallrikar som används vid religiösa högtider. Vi tar en paus där vi har utsikt över floden som plötsligt är långt nedanför oss.

– Oj, vad långt vi har kommit! utbrister min väns dotter. Men det är så långt kvar! Ska vi ända dit? frågar hon och pekar på det som till synes är den högsta punkten på berget.

– Vi ska längre än så, men inte idag, säger jag.

Vi går bara lite drygt två timmar vår första dag. Sen är vi framme i Aidada, hemma hos vår dotters gammelmormor och gammelmorfar.

NÄSTAN SOM HEMMA – FAST ÄNDÅ INTE

I byn blir vi välkomnade av det gamla paret, andra släktingar och grannar. Hit kommer inga turister så vår ankomst är en stor händelse. Människor i alla åldrar kommer in på den lilla gården. De hälsar med handflatorna tryckta mot varandra framför ansiktet, bockar lätt och betraktar oss sedan med stora leenden. Lilla Lilja är förstås mest intressant, en så liten flicka som har rest så långt för att hälsa på släktingar! Här är det inte många som har rest med flygplan. Inte ens alla har varit till Katmandu. Vi bjuds att sitta ned på mattor flätade av majsblad och rishalm utanför Amrits mormor och morfars hus.

Snart går grannarna hem och vi får njuta av lugnet på den lilla gården. Mormodern är en vacker liten gumma med röda bomullsband inflätade i sitt långa gråa hår. Hon har tjocka guldringar i öronen och ett stort guldsmycke i näsan. Hon bjuder en förtjust Lilja på ett äpple. När det lilla barnbarnsbarnet får henne att skratta gömmer hon tänderna bakom sina rynkiga bruna händer. Morfadern är en liten pratglad man med en topi, en traditionell svart nepalesisk mössa, på huvudet. Han sätter direkt igång att konversera med min mor och väninna på nepalesiska trots att han vet att de inte förstår. Det leder till en avslappnad och trevlig stämning där våra två kulturer möts. Det gamla paret bor i ett typiskt nepalesiskt tvåvåningshus som är byggt i sten. Taket är täckt av torkat gräs, väggarna är målade med lera både ut- och invändigt liksom golvet. Dörren är byggd i trä och fönstren är små. Det finns inget glas i dem utan de har träribbor över öppningen. Det håller både en del sol och vind ute och tjuvar borta.

Det finns flera hus på gården. Två söner bor också här med sina familjer. Lilja börjar springa runt efter höns och kycklingar mellan husen. I ett enkelt skjul finns några getter och en buffel. Jag får hindra Lilja från att klappa en oxe som står tjudrad under ett litet tak i väntan på nästa plöjning. Det doftar härligt av tagetes, de gula blommorna lyser upp kring huset. Här finns bananträd och mangoträd, här växer pumpa, gurka och en mängd andra grönsaker. Utanför gården har man precis skördat ris på terrasser perfekt anpassade efter det ojämna landskapet, här måste varje del av jorden tas till vara. Jag förundras över hur min dotters släktingar har hackat och grävt ur dessa fina terrasser för hand. Riset som också har skurits av för hand med vassa skäror ligger kvar på marken och torkar. Snart ska riskornen skiljas från halmen. I Nepal äter man ris två gånger om dagen, ibland utbytt mot ett mos gjort på majsmjöl. Till det serveras linssoppa och currygryta. Ibland är det grönsaker i grytan och ibland är det kött, get eller kyckling. Snart är det dags att odla majs som blir till mjöl, hönsmat och så popcorn!

SKOLSYSTEM I NEPAL

DSC_0994

Mycket riktigt hann våra guider och bärare ikapp oss utan problem och medan de sätter upp våra tält på ett litet fält utanför gården tar vi en promenad till byns skola. Skolan ligger vackert belägen på en liten höjd med gröna berg och dalar. På vägen dit möter vi några barn klädda i ljusblå skjortor och mörkblå kjolar och byxor. Några bär skolböcker på huvudet. Vi får bråttom, kanske skolan redan är slut för idag? Det visar sig att vi oroat oss i onödan. De flesta barn är kvar i sina klassrum och de yngsta eleverna är lika nyfikna på att komma ut och titta på oss som vi är på att komma in och titta på dem, det blir
nästan en krock i dörren! Rektorn visar stolt runt oss i de fyra klassrummen. Här blir det tydligt att många stora barn inte kommer till skolan varje dag. I klassrummen för små barn är det fullt med småttingar medan de äldre är betydligt färre. Antagligen är de hemma och hjälper till med jordbruket. Men jag är glad att se att det verkar vara lika många flickor som pojkar i klasserna.

Så har det inte alltid varit i Nepal. Många kvinnor jag träffar har aldrig gått i skolan. Vi blir inbjuda i lärarrummet där vi skriver ett tack och våra namn i en tom gästbok. Det känns speciellt att vara de första besökarna. Vi ger en liten donation och det är uppenbart att det behövs. De har det viktigaste; tak över huvudet, lärare, pennor och böcker, men det ser väldigt enkelt och fattigt ut. Jag frågar rektorn vad de saknar och han berättar att de önska de kunde ge alla barn skolväskor eftersom böckerna blir så slitna när de bärs hem på huvud och i händer, ibland i regn och rusk. Han önskar även att de hade råd att öppna ett litet bibliotek.

SERVICE PÅ HÖG NIVÅ

Vårt guideteam består av två guider och fem bärare. Samtliga är unga killar som blir väldigt glada att få följa med på den här vandringen. Det är en helt ny väg för dem, och så enkel. Bärarna är vana vid att bära packningar på långa vandringar. Den här eftermiddagen ser vi dem spela spel och ligga och vila och det känns bra. På kvällen lagar de till en fantastisk måltid. Vi får en svampsoppa och räkchips till förrätt och köttfärsbiffar med pommes frites och en sås som nästan är som en riktig bearnaise till huvudrätt. Till dessert vankas det fruktsallad och det känns lite overkligt att sitta där i byn och äta västerländsk mat.

Nästa morgon fortsätter vi får vandring uppåt. Vi hinner inte långt förrän vi kommer till en släktings hus där vi blir bjudna på te. Vi har gott om tid så vi sätter oss ned och njuter en liten stund av den stressfria atmosfären. Den nepalesiska landsbygden har ett härligt lugn över sig. Människorna jobbar hårt och arbetet på fälten sliter på deras kroppar, och för att orka krävs vila, det blir inte meningsfullt att stressa. Mellan de hårda sysslorna sitter man ner och bara är, vilket är befriande.

 

DSC_0823

 

Under dagen får vi se kvinnor som arbetar på ett hirsfält där de omsorgsfullt skär av varje hirsblomma för hand och lägger i en korg. Vi ser några stora spindlar i fascinerande nät högt uppe i träden. Dessutom får vi se mandarinodlingar, kring alla gårdar prunkar träd fulla med de vackra orangea frukterna. Vi träffar en släkting som packar en väska åt oss full med mandariner. På eftermiddagen blir det längre mellan byarna och till slut når vi toppen av berget. Belöningen är oemotståndliga vyer av snötäckta bergstoppar i fjärran.

Efter att ha befriat oss från våra dagsryggsäckar sätter vi oss ned i gräset och vilar våra trötta ben, och medan vi låter oss väl smaka på solmogna mandariner förtrollas vi av vyerna. Vi är stolta och lyckliga att vi har tagit oss hit och känner oss som riktiga äventyrare. Luften blir snart sval och krispig och vi får sätta på oss mössor och jackor. När våra guider har satt upp våra tält och serverar kvällens soppa börjar den vita snön att skifta till rosa.

Det känns som om vi befinner oss i en dröm.

Foto: Inka Trollsås

UPP
Translate »