En resa till det färgsprakande Indien får ett naturligt fokus på folkliv och kultur. Vi besökte nyligen Tamil Nadu, en delstat i södra spetsen av Indien som präglas av jordbruk. Här lever människorna på ett mer traditionellt sätt än i de norra delarna av landet.
Under hösten har SVT sänt en programserie med titeln ”Världens sämsta indier”, där den svenske komikern David Batra reser till Indien för att hitta sin indiska själ efter att ha blivit utmanad av sin indiske pappa hemma i Sverige. I seriens slutscen samtalar David med sin indiske chaufför som frågar David vad som är det första han ska göra nu när han reser hem till Sverige igen från Indien.
– Jag ska äta en knäckemacka, svarar David. Med kaviar!
Först skrattar chauffören, sedan tystnar han och ger David en lång, vänlig blick varpå han, godmodigt och med genuint intresse, fäller den obetalbara repliken:
– Why?
Detta korta replikskifte är en talande symbol för något av det finaste i den indiska kulturen. Det harmoniska lugn och den kontemplativa nyfikenhet som de utåtriktade och välkomnande indierna möter oss västerlänningar med är en lisa för våra stressade, sakliga och ängsligt korrekta själar. Även den mest förhärdade tvivlare blir lätt förtrollad av det komplexa och färgsprakande Indien som på så många sätt skiljer sig från Sverige och vårt sätt att leva här.
Pulserande gatuliv i Chennai, Indien
Resan börjar i den pulserande delstatshuvudstaden Chennai, mest känd under det tidigare namnet Madras. Som i så många asiatiska städer är trafiken högljudd, hektisk och dominerad av motorcyklar och mopeder. Här finns även massvis med tuk-tuks. Till råga på allt har Indien dessutom vänstertrafik som ett arv från engelsmännen. Tack och lov har vi ingen hyrbil här och vår chaufför är född och uppväxt i staden och lugn som en filbunke.
Och det gäller att ha is i magen om man ska korsa en stor gata till fots. Man sätter helt sonika upp handen på ett bestämt sätt mot trafiken och går sedan över, raskt och målmedvetet. Utmed gatorna florerar ett livligt, sprakande gatuliv med allehanda kommers. Vi svalkar oss med ett glas juice från nypressade sockerrör. Det var uppfriskande och behövligt.
Något av det första man lägger märke till är alla vackra, färgsprakande saris som kvinnorna undantagslöst bär. I norr är det inte ovanligt att kvinnor klär sig i västerländska kläder, men här i landets södra delar skulle ett par jeans vara otänkbart. Man säljer tyg i regnbågens alla färger överallt och det är en uppskattad present till en kvinna.
Chennai ligger på Koromandelkusten i Bengaliska viken på Indiens södra ostkust. Vi lämnar gatornas larm bakom oss och tar oss till den långa sandstranden Marina Beach. Befolkningen går främst hit på söndagarna, men man blöter bara fötterna eftersom det anses oanständigt att visa sig i badkläder och undervattenströmmarna är dessutom mycket starka.
Vi bor förträffligt bra, centralt och faktiskt riktigt lugnt på The Raintree Anna Salai Hotel. Rummen är utmärkta och personalen ett under av hjälpsamhet på alla vis. Här serverar man både indisk och västerländsk mat av hög kvalité.
Madurai – festivalernas och templens stad i Indien
Efter några dagar i Chennai flyger vi vidare in i landet till staden Madurai med cirka två miljoner invånare. Madurai brukar man kalla ”festivalernas och templens stad”. Av Indiens åtta olika religioner är hinduismen störst och vi ser många hinduiska tempel. Det är viktigt att uppträda respektfullt i templet, så skorna tar man av innan man går in och axlar och ben får inte vara bara. Vi besöker det stora, kända Meenakshi Amman Temple på seneftermiddagen och kan beundra det vackra templet i solnedgången. Hit vallfärdar många hinduer och vi ser en hel del pilgrimer i orange klädsel.
Under stora högtider kan uppemot 100 000 människor besöka templet på en och samma dag. Utanför på gatan står en utsmyckad kossa stilla. Förbipasserande kontorsklädda människor köper bananer och matar henne med, och vidrör hennes huvud och till och med hennes bak med vördnad för att bli välsignade. Vi lämnar in våra skor hos en man med massvis med skohyllor och går in i det stora templet. Även kameror och mobiltelefoner får stanna utanför, eftersom det av säkerhetsskäl är fotoförbud inne i templet.
Öga mot öga med en elefant i Indien
Plötsligt, i en mörk del av templet, står vi öga mot öga med en stor, livs levande elefant. Vi blir instruerade att ge elefanten en sedel som den fint och försiktigt tar emot och överräcker till sin ledsagare. Sedan böjer man sitt huvud och elefanten välsignar givaren genom att nudda vid givarens huvud med spetsen av snabeln. Det känns både lite kusligt och magiskt i det sparsamma skymningsljuset, och vi förtvivlas över att inte kunna föreviga upplevelsen med våra kameror.
Köer av tålmodiga människor ringlar långsamt in till det allra heligaste, dit vi som icke-hinduer inte har tillträde. Människor faller framstupa och lägger sig ner på mage av vördnad inför sina gudastatyer. Plötsligt bryts tystnaden av en stor procession med levande bufflar och elefanten vi nyss såg, och bärstolar med gudastatyer. Människor flockas runt processionen och för ihop sina handflator i vördnad.
Madurai Flower Market i Indien
Madurai är även en stor marknadsstad och en hub för transporter. Här ligger Madurai Flower Market i utkanten av staden, där grossister säljer blommor och blomstergirlanger som används som offergåvor. Vid alla tempel finns en uppsjö av gatustånd där man kan köpa de mest fantastiska girlanger och blomsterarrangemang för att offra till sina gudar inne i templen. Blommorna använder man också till utsmyckning av olika slag, till exempel i kvinnornas hår och som dekorationer vid bröllop. Man extraherar även olja ur blommorna för att använda vid parfymtillverkning.
Thanjavur Big Temple i Indien
Från Madurai går färden vidare längs landvägen åt nordost, i riktning mot staden Thanjavur. Södra Indiens största flod Cauvery flyter genom staden och omgivningarna och gör området bördigt. Jordbruket är småskaligt, oftast bara en halv till en hektar, till skillnad från i norra Indien där det finns större markägare. Det vanligaste är risodlingar men man odlar även vattenmelon, aubergine och ockra.
Här tar vi in på Ideal River View Resort. Hotellet ligger vackert beläget, nästan ovanpå den snabbt framflytande floden. Vi hamnar mitt i en traditionell ”dagen-före-bröllopet-fest” med ungefär 200 personer, ungefär som en jättestor sammanslagen möhippa och svensexa. Och det här är alltså bara den lilla festen – dagen efter ska själva bröllopsfesten äga rum för cirka 3000 gäster. Men vi har helt andra planer för morgondagen.
Thanjavur Big Temple, eller Brihadisvaratemplet som det egentligen heter, är ett av UNESCO:s världsarv. Det känns verkligen andäktigt att stå framför detta nästan 1000 år gamla, pampiga tempel. Ofattbart nog är den 65 meter höga skapelsen byggd av granit som är målad i rödbrun färg som nästan ser ut att glöda i kvällssolen. Allt fraktades hit och byggdes upp för hand, men trots det tog byggnationen endast nio år. Vårt besök fulländas av en manlig indisk besökare som vallfärdat till templet enbart i syfte att utföra en vacker tempeldans som hyllning till gudarna och templet. Vilken magisk upplevelse!
Ett hinduiskt bröllop
Men vi har faktiskt turen att få se både ett kristet och ett hinduiskt bröllop under vårt besök i södra Indien. Brudparen står tåligt och poserar för fotografering hela dagen tillsammans med hundratals, ibland tusentals gäster. Ändå blir de jätteglada och stolta när vi blekansikten spontant dyker upp, och de insisterar på att vi ska delta i festligheterna. Ett indiskt äktenskap är ett livslångt åtagande och arrangeras av brudparets föräldrar.
Idag är det trots allt ganska vanligt att de unga tu får ”tycka till” om lämpliga kandidater som föräldrarna gallrat ut. Nittio procent av befolkningen hyllar principen med arrangerade äktenskap, men det börjar bli annorlunda i de stora städerna. Skilsmässa är möjlig rent teoretiskt men fortfarande mycket ovanligt.
Klassisk vardagslunch i Puducherry
Vår resa avslutas i Puducherry, en före detta fransk besittning vid kusten, 15 mil söder om Chennai. Vägen dit blir en spännande färd genom den indiska landsbygden. Vi åker på smala vägar genom ett pärlband av små samhällen. Vägarna kantas av risfält, kokospalmer, lösa kor och getter, oxdragna kärror, gatuförsäljare av blomstergirlanger eller frukt och barfota pilgrimer i saffransfärgade kläder. Vi är väldigt glada över att ha en erfaren guide och chaufför att förlita oss till. Det är svårt att resa på egen hand utanför storstäderna eftersom vissa vägar är dåliga, skyltar sällan är på engelska och människor på landsbygden ofta inte kan engelska. Dessutom missar man många sevärdheter längs vägen om man reser utan guide.
Väl framme i Puducherry möts vi av en söt liten stad med en fin strandpromenad av europeisk typ. Förr, under tiden som fransk besittning, levde vita och indier åtskilda här. Det indiska området var dessutom uppdelat i en del för vegetarianer (hinduer) och en för köttätare (muslimer). När fransmännen lämnade Puducherry erbjöds de indiska invånarna franskt medborgarskap, och flera tusen är fortfarande franska medborgare och röstar härifrån i franska val.
I Puducherry passar vi på att gå på en vanlig lunchrestaurang för att äta lunch på det sätt som de flesta indier gör varje dag. Restaurang Surguru anses av förståsigpåare vara den bästa vegetariska restaurangen i staden, och en väl bevarad hemlighet för turister.
De övriga gästerna ler överseende när vi hugger in på den härliga maten med skedar. Själva lägger de det vita riset i mitten av metallbrickan och häller på det man önskar från skålarna runt omkring, plus lite Hot Mint chutney och pickles. Sedan knådar man ihop det hela med ena handens fingrar och stoppar maten i munnen. Allt är vegetariskt och vansinnigt gott. Prislappen inklusive kolsyrat vatten och dricks hamnar på ofattbara 26 svenska kronor. Men det får gå fort! På stolar i en lång rad sitter nya, hungriga lunchgäster och väntar på sin tur vid borden.
En småskalighet i det stora
Trots att det är så mycket människor överallt är det en pittoresk småskalighet som råder överallt i södra Indien. Mjölkmannen kommer på moped och levererar den färska mjölken i tennkanna direkt vid dörren. På gatan står skräddaren och stryker de vackra tygerna med ett gammaldags strykjärn som han värmt på sin spis. Vi ser ingen som har bråttom på gatorna och indierna förefaller mycket mer stressfria och ”laid back” än vi européer. Det känns som vi har en hel del att lära av deras sätt att i lugnt och sansat tempo ta vara på dagen, sig själva och varandra.
Här hittar du mer information om Indien.
Här har vi samlat alla artiklar om Indien.
Foto: Samira Wingårdh-Waenerlund
