Ett armbandsur för drygt fem miljoner kronor, någon? Men så har Portuguese Sidérale Scafusia inte mindre än 500 rörliga delar, boett i platina eller 18 karat rött eller vitt guld och tillverkas ”skräddarsytt” på beställning i endast några få exemplar per år.
Klockan är utrustad med finesser som Constantforce Tourbillon, sidereal-tid och Perpetual Calendar. Detta vackra samlarobjekt är det tekniskt fulländade flaggskeppet i den superexklusiva klocktillverkaren IWC Schaffhausens utbud och det tog tio år för projektteamet att utveckla och bygga klockan.
First Class Magazines redaktör Samira Wingårdh-Waenerlund flög ner till Schweiz för ett besök hos klocktillverkaren IWC med målet att ta reda på historien bakom de åtråvärda armbandsuren och på plats få uppleva hur dessa eleganta statussymboler blir till. Det blev en spännande dag med många aha-upplevelser och massor med vackra klockor, både gamla klenoder och de allra senaste modellerna. En av höjdpunkterna var när det bjöds in att för egen hand försöka montera ihop några rörliga delar i en av klockorna hos klockmakarna – en uppgift som visade sig vara närmast omöjlig!
Till skillnad från de flesta schweiziska klocktillverkare som är belägna i de franska delarna av Schweiz ligger IWC i den tysktalande norra delen av landet, alldeles i närheten av berömda Rheinfall som är det största vattenfallet i Centraleuropa. Här grundade den amerikanske ingenjören och klockmakaren Florentine Ariosto Jones företaget The International Watch Company (IWC) år 1868. Vid den här tiden kunde inte amerikanerna själva mätta den inhemska efterfrågan på kvalitetsklockor och Jones sökte sig därför från Boston till Schaffhausen där han fann en större mängd högt kvalificerad och dessutom billigare arbetskraft än i Amerika. Dessutom fanns god produktionskapacitet och bra elförsörjning via vattenkraft från floden Rhen. Numera ägs IWC av Richemont-gruppen i Genéve som även äger andra exklusiva klock- och smycketillverkare som Cartier, Jaeger- LeCoultre, Panerai och Montblanc.
Företagen i gruppen har ett visst distributionssamarbete men inom produktionen råder självständighet vilket gör att man konkurrerar fritt. IWC tillverkar enbart herrur och har alltid varit noga med sin mycket maskulina image. Det finns en genomtänkt anledning till att företaget valt att kalla sina klockor för det maskulina ”Der Uhr” i stället för det egentliga neutrala ”Das Uhr”.
Det här är armbandsur för män som på ett elegant, diskret och manligt sportigt sätt vill visa att de har råd med det allra bästa som marknaden har att erbjuda. Imagen stöttas av marknadsföring som följdriktigt koncentrerar sig på manliga sporter och intresseområden som Formel 1, havskappsegling, dykning, flygning och ingenjörskonst. Detta har också legat till grund för utformningen av armbandsurens sex olika produktfamiljer Ingenieur, Pilot’s Watches, Aquatimer, Portuguese, Portofino och Da Vinci.
Vi inleder dagen med ett besök i industrilokalerna där boetterna tillverkas. Miljön är bullrig och påminner om ett tryckeri men är mycket välstädad och ren med personal i snygga skyddsrockar och handskar. Här svarvas, fräses, graveras och poleras boetter i olika material. De ädla metallerna betingar en högre grad av manuellt arbete medan tillverkningen i andra material sker mer maskinellt och automatiserat, i vissa fall med hjälp av avancerade industrirobotar. Här är den avgörande faktorn att kvalitén på metallerna är tillräckligt hög.
Vi fortsätter sedan till tillverkningen av klockornas rörliga delar där man för de minsta delarna använder betydligt mer noggranna och förfinade tillverkningsmetoder som trådgnistning för exakt mikromillimeterprecision vilket är det kritiska i den här processen. Över lunch får vi en pratstund med IWCs marknadsdirektör Goris Verburg. Vi frågar honom om företagets målgrupp och vilken geografisk marknad som är deras största.
– Olika europeiska länder har tidigare varit IWCs bästa marknader men idag är Hong Kong, som fungerar som kinesernas ”shopping mall”, den allra största marknaden. Vi gör klockor för yrkesmän till skillnad från andra klocktillverkare som gör klockor mer som smycken för de som vill pryda sig med vackra klenoder. Vår målgrupp är yrkesmän såsom ingenjörer, piloter, havskappseglare och dykare som vill ha en diskret maskulin sportigt elegant klocka som inte är lika vanlig som andra kända lyxiga klockmärken, berättar han.
Efter lunch tittar vi in i IWCs eget museum där vi bland annat hittar vackra fickur från 1870-talet, då företaget just hade grundats. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var det jakt och skytte som var de vanligaste manliga intressena, och det är de motiven som dominerar utsmyckningen på fickur från den här tiden. Under andra halvan av 1890-talet började armbandsur att tillverkas och blev sedan allt mer populära under 1900-talet. Utvecklingen gick till en början långsamt eftersom det ansågs vulgärt och oartigt att visa sin klocka synlig på armen.
Det skulle komma att bli den yngre generationen som så småningom bröt traditionen och i allt högre utsträckning började använda armbandsur. En spännande klenod av lite senare datum är en guldklocka med graverat monogram och inskription som förärades Winston Churchill i egen hög person på hans 70-årsdag år 1945. Olika designers har genom åren satt sin prägel på klockorna och idag arbetar hela femton personer på IWCs designavdelning. Företaget har också periodvis haft samarbete med olika frilansdesigners varav en av de mest kända är Ferdinand Alexander Porsche från den kända bilfamiljen, mannen som är allra mest känd för att ha designat den legendariska Porsche 911.
Allra mest spännande är förstås att se hur klockornas alla hundratals beståndsdelar monteras samman till någon av IWCs berömda dyrgripar. Att vara klockmakare är också ett yrke som kväver många års utbildning och träning. För att ha total kontroll över den processen har IWC Schaffhausen sedan 1968 en egen klockmakarskola där man varje år utbildar sex personer i hantverket. Utbildningen, som tar fyra år, är populär och runt trettio 16-åringar söker varje år till skolan efter nioårig grundskola. Från att ha varit ett mansdominerat yrke är det alltfler flickor som söker sig till utbildningen, och de anses många gånger ha lättare att möta kraven på tålamod, intresse för detaljer och noggrannhet som förutom kraven på teknisk begåvning och förståelse är viktiga egenskaper hos en framgångsrik klockmakare. klockmakeriet är förlagt till en helt sluten lokal med mycket höga renlighetskrav.
Man byter skor och ikläds speciella överdragskläder vid arbetspassets start. Arbetsplatsen har speciellt anpassat ljus som underlättar detaljarbetet och inte tröttar ögonen lika mycket som vanlig belysning. Lokalen håller alltid exakt 24 graders temperatur oavsett årstid. Det är fascinerande att studera klockmakarnas tålamodsprövande detaljarbete. Beundran växer dessutom lavinartat efter att själv ha fått pröva på att montera isär och ihop några rörliga delar i utbildningslokalerna, en uppgift som kändes som rena ”mission impossible” trots god och pedagogisk instruktion av en erfaren klockmakare. Det är inte ovanligt att en klockmakare behöver använda upp till hundra olika pyttesmå verktyg för att montera ihop en klocka. Den olja som behövs i det dyrbara urverket kostar över 200 000 kr per liter.
Tack och lov går det bara åt någon liten droppe till varje klocka, men att spilla ut en flaska skulle säkert inte vara populärt. Serviceavdelningen utför service på IWCs klockor oavsett ålder. Det finns till och med reservdelar på lager för klockor som är tillverkade så långt tillbaka som år 1875, och fattas en reservdel så tillverkar man helt enkelt en ny sådan. Hur länge kan man då förvänta sig att en klocka från IWC håller, egentligen? Ja, det kaxiga svaret på frågan finner vi på en skylt i klocktillverkarens museum:
”We really don’t know how long an IWC lasts. We’ve only been around for 138 years.”
För mer information:
www.iwc.com
www.nymansur.com
