BLOGGAR

LÖPTUR MED LIVET SOM INSATS


Adrenalinjunkie, jag? Kanske lite då. Plus att den enda rutin jag har här i livet är att jag måste dra ut och springa på morgonen när jag är ute och reser. Ut och upptäcka! Och sen en briljant hotellfrukost efteråt. Bästa starten. Men hur bra blir starten om man sitter mitt i nationalparken Mosi-oa-Tunya  i Zambia bland vilda djur? Jag var självklart tvungen att testa.

 – Nej. Du kan inte springa i nationalparken, säger hotellchefen.
Han är uppriktigt ledsen för han märker min besvikelse. Skälet är enkelt: det är för farligt. En nyhet om en svensk resejournalist som blir uppäten av lejon är inget som attraherar Herr Hotellchef. Även om han verkligen önskar han kunde hjälpa mig. Han tittar på en jeep som står parkerad intill receptionen och funderar ett tag.

– Du, det finns kanske en öppning. Om jag låter en av mina guider köra bakom dig i bilen så kan det fungera. Förutsatt att du tränar på att hoppa in blixtsnabbt i bilen om han ropar på dig. För då är det farligt.

– Okej! Säger jag lyckligt och hoppar i säng bara för att bli väckt nästa morgon av telefonen.
– Det har regnat i natt, så vägarna är leriga. Vill du fortfarande springa?
Eh. Sover Peter Harrysson på rygg, liksom. Så på med mina leopardtights (kan ju i alla fall försöka smälta in) och så iväg i jeepen in i nationalparken. Direktiven är enkla. Om något djur är på väg mot mig så kör guiden upp intill och så hoppar jag in i bilen. As simple as that. Plus att han alltid svänger upp intill mig vid vattendragen, för i vattendrag finns krokodiler och de är ett av få djur som verkligen kan tänka sig att jaga människor för att få sig en delikat måltid.

Lämnar min trygga villa en regnig novembermorgon för att ta mig ut på äventyr i Zambia med löpskorna på.

Inleder starkt på asfalterad väg. Men det ska snart ändra sig.

Det krävs ett tränat öga för att upptäcka djuren i nationalparken. Tur min guide bakom mig håller koll på mig – eller snarare djuren som finns därute.

Jag springer och hoppar mellan vattenpölar där i nationalparken. Med en beige jeep 20 meter bakom mig. Efter ett tag kopplar jag bort ljudet från den och börjar titta mig omkring. Giraffer sträcker sig lojt mot trädkronorna för att få i sig lite pinfärska blad till frukost, babianerna sitter på marken och tittar med nonchalant blick på mig. Ovanför mig cirkulerar en gam. Det kan den gott få göra, tänker jag.

God morgon, giraffen!

Efter några kilometer kommer jeepen närmare mig, en stor elefanthjord är på väg att korsa vägen framför oss. Jag hoppar in i bilen och sakta kör vi mot elefanterna som bryter grenar och förstör en hel del på sin färd… rakt mot vår lodge! Guiden frågar mig om jag vill fortsätta springa men jag vill hellre tillbaka till mitt hus, alldeles intill Zambesifloden. För dit är elefanterna på väg.

På väg till min lodge. Dags att hoppa in i jeepen och dra sig hemåt.

När jag går ut på mitt trädäck, på tryggt avstånd från de kraftfulla djuren med snabel, ser jag hur de plöjer sin väg ner mot floden, precis intill mitt hus. Så står de där och dricker vatten. Det gör jag med. Jag höjer vattenflaskan och säger högt: “skål, elefanterna!” Och summerar löpturen som en av mitt livs absolut bästa.

Skål elefanterna! (De står där i buskarna intill floden, ni ser, va?)

Kommentera via ditt Facebook-konto

UPP
Translate »