För första gången någonsin kör jag med hjälp av GPS när vi skall hitta ut ur Tokyo. Det känns som ett nederlag för en inbiten kartläsande reseledarräv med rötter i 1980-talets bussresor. Då kunde vi skickas ut att leda resor till platser där varken jag eller chauffören tidigare varit! Det fanns varken GPS eller internet att tillgå; det var kartläsning som gällde, och det sitter fortfarande rotat i märgen. Aldrig att jag nedlåtit mig till att styras av en GPS, vare sig det gällt storstäder i Europa, USA, Australien, Sydafrika eller annorstädes. Oftast går det bra att köra på gehör efter noggranna kartstudier, men denna gång bönar familjen:
-Vi vill komma fram dit vi skall idag! De litar helt enkelt inte på att jag skall lyckas navigera ut ur Tokyo, så jag får ge med mig och koppla in den förhatliga tingesten.
–Turn left, roadworks ahead, keep left..!

Vi är alltså på bilsemester i Japan. Tidigare har jag likt de flesta Japan-besökare åkt buss och tåg kors och tvärs genom landet. För att variera och göra något udda övertalade jag familjen om fördelarna med japansk hyrbil.
-Bila i Japan, låter ju inte klokt! tyckte vänner och bekanta och föreställde sig skräckscener med ett förfärligt asiatiskt trafikkaos. Så är det emellertid icke. Mycket trafik, visst, men det är ordning och reda och de kaos som uppstår orsakas ofta av trafikanternas intill självutplåning gränsande artighet. Men sådan är japansk etikett och det är nog det enda landet i världen som har speciellt utposterade ”bugare” med uppgift att buga åt bilister som ursäkt för den olägenhet ett vägarbete förorsakar.
Vi kom till Tokyo i början av juli och tillbringade först några dagar utan bil och utforskade metropolen. Juli är förvisso ingen optimal tidpunkt för besök i Japan, det är stekhett, hög nederbörd och stor risk för tyfoner. Bästa tidpunkt för besök är i stället våren med körsbärsblom och hösten med ”Brinnande höstlöv”, men nu blev det så här och barnen (tioåriga tvillingar) föreställer sig att få se samurajer och ninjas i verkligheten.
-Men är detta Japan? Här ser ju ut likadant som hemma!
Anar en besvikelse under tågresan från flygplatsen. Vanligt tåg och vanliga höga hus! Men om man studerar en huslänga med höghus noteras utrymmet mellan husen som tillåter dem att svaja. Så måste det enligt lag byggas i ett av jordens tektoniskt mest aktiva områden, något som jag vid ett tidigare besök själv upplevt. I ett hotellrum på 28:e våningen. Skalvet var bara 4,9 på Richterskalan men märktes rejält ändå. Frågan sägs inte vara om utan när det stora skalvet drabbar Tokyo. Vårt valda hotell har i alla fall bara tre våningar!
– VA, INGA SÄNGAR?
Vi bor så klart på traditionella japanska värdshus som kallas ryokan. Rummet är täckt av tatamimattor, tjockt stoppade stråmattor, där futonbäddarna (madrasser) rullas ut inför natten. Antalet tatamimattor används som mått på japanska rum. Normal mattstorlek är cirka 90 x 180 cm, det vill säga det utrymme man kräver för att kunna sova. Ett åtta-mattors-rum betyder alltså knappt 15 kvadratmeter. Man bor trångt i Japan.
-Sova på golvet? Häftigt!

Tatamimattor beträds aldrig med skor eller tofflor, så det gäller att fatta galoppen med alla par tofflor som hör till inventarierna. Skorna ställer man strax innanför dörren och använder tamburtofflor för de två stegen fram till tatamirummet. För toaletten gäller speciella toatofflor när man står på den pyttelilla toan. Speciell förtjusning väcker själva toalettstolen som förutom vanlig spolanordning även har en halv kommandocentral med knappar som reglerar olika vattenstrålar. Renlighet är en dygd så istället för att torka sig själv spolar man baken ren med de välriktade strålarna.
ASAKUSA
Kamogawa hette vår ryokan och låg i stadsdelen Asakusa, som är något av Tokyos ”gamla stan” med mycket charm. Fantastiska gamla kvarter där man också hittar Senso-ji eller Asakusa Kannon, stadens äldsta buddhisttempel. Kannon är buddhismens motsvarighet till jungfru Maria, en barmhärtighetsgudinna som kommit ner från himlen för att hjälpa människorna nå insikt. Hon kan anta flera olika skepnader, varför det är bäst att vara snäll och god mot alla man möter. Man vet ju inte om det är en Kannon. Är man stygg så straffas man! Inuti templet står en staty av barmhärtighetsgudinnan och utanför finns en livad marknadsplats längs en av Tokyos mest berömda gator, Nakamise Dori, kantad av bodar som säljer hantverk och souvenirer.
Bredvid ligger en shintohelgedom som beträds genom sin karakteristiska höga port, torii, varvid man renas. Sedan tvättar man sina händer och sköljer munnen och går till huvudbyggnaden och lägger några mynt i kollekten. Man bugar två gånger, ringer sedan i en klocka för att väcka anden som bor i helgedomen, klappar i händerna och bugar för att annonsera sin närvaro. Shinto betyder ”gudarnas väg” och ser naturen som besjälad. De flesta japaner är anhängare av en blandning av shinto och buddhism, där shinto har hand om livet medan buddhismen, som nådde Japan via Korea på 500-talet, har hand om döden. Mellan buddhism och shinto utvecklades en syntes som fortfarande har betydelse. Är då japanerna väldigt religiösa? Frågar man, så svarar de att de egentligen inte tror på några gudar, men att en lagom dos mysterium är ett behagligt avbrott i den sterila verkligheten. Barnen påkallar andens uppmärksamhet och ber om att hotellets wifi skall fungera bättre.

I den förtjusande stadsdelen Asakusa känner man inget av storstadens puls. Det är snarare småstadskänsla i de trånga gatorna. På kvällen är det nästan knäpptyst och barnen undrar hur detta kan vara en av världens största städer.
Det blir vi emellertid varse under de kommande dagarna då vi bland annat åker en tur i Daikanransha, det 115 meter höga ”pariserhjulet” på den konstgjorda ön Odaiba i Tokyobukten. Dit tar man sig med ett förarlöst datorstyrt tåg över den kolossala Rainbow Bridge. Här ligger framtidens nöjesfält där man kan roa sig med avancerad virtual reality. Från pariserhjulets glaskabin, med sikt åt alla håll, ser man det oändliga stadslandskapet breda ut sig.
Tokyo har aldrig byggts efter några egentliga stadsplaner. Stadens historia präglas av naturkatastrofer, vilket har gjort att mycket litet kvarstår av det gamla. Efter den katastrofala jordbävningen 1923 fanns vid återuppbyggnaden planer på att lägga ut ett systematiskt gatunät, men som alltid efter katastrofer reste människorna sina hus igen så fort de kunde och liksom tidigare fick gatorna leta sig fram mellan husen. Sak samma efter de amerikanska bombattackerna 1944-45. Tokyos adresser är en historia för sig. Kvarter och hus har nummer, men numren kommer inte i den ordning som husen står, utan efter i vilken ordning de byggts. Ibland kan inte ens taxichaufförer pricka rätt utan måste fråga sig fram, och japanska visitkort har ofta en liten förtydligande kartskiss på baksidan.
Stor-Tokyo (som innefattar grannstäderna Yokohama, Kawasaki, Chiba och Saitama plus ett tjugotal mindre städer) är världens största storstadsområde med över 35 miljoner människor! Det täcker bara två procent av Japans yta men rymmer nästan en fjärdedel av landets 128 miljoner invånare. Eftersom man inte kan bygga nya motorvägar på vanligt sätt har man fått bygga dem i flera plan på pelare över hus och vattendrag. Fortfarande är det japanska vägnätet otillräckligt, så nya trafikleder och expressvägar anläggs hela tiden.
Efter att ha hämtat ut vår Nissan-hyrbil och börjat köra i Tokyo erkänner jag motvilligt för mig själv att en GPS i detta speciella fall kan vara till viss nytta. Den har programmerats att leda oss hela vägen till vår nästa destination och lotsar oss än hit och än dit genom stora och små gator och jag tappar helt överblicken. Vissa skyltar är bara på japanska och på vissa står ortsnamn skrivna även med latinska bokstäver. Uppfattar att vi är på väg mot Yokohama, vilket förefaller vara rätt, och efter nästan två timmar verkar vi vara ute ur själva Tokyo. Men så plötsligt uppstår en känsla av att det ändå inte står rätt till. Enligt mina kartstudier borde vi ledas in på ”Tomei Expressway” för att i rask takt avverka dagens trettio mil långa etapp! Men GPS:n beordrar landsväg! För sent inser vi att den är inställd på att undvika betalvägar. Omprogrammering vågar vi oss inte på då det bara står på japanska, så det blir snigelfart genom städer och byar med massor av trafikljus och vi har inte en susning om var motorvägen blev av. Vi följer Stilla Havskusten och siktar Fuji – den heliga, nästan perfekt symmetriska vulkanen och nationalsymbolen som reser sin 3776 meter höga majestätiska krater iklädd sitt karakteristiska snötäcke. Det är en vilande vulkan som hade sitt senaste utbrott år 1707. Efter Atami lokaliserar vi en expressväg, en så kallad ”bypass” som leder trafiken utanför städerna och i rätt riktning, så jag tar chansen att köra efter eget huvud. Men GPS:n får fnatt:
– Exit toll road and turn around! Next exit, exit toll road! Make a U-turn!
BADA I JAPAN?
Badstränder är väl inget man i första hand förknippar med Japan (bortsett från Okinawa-öarna, kanske) men faktum är att den lilla staden Shimoda, där vi tillbringar en vecka, är en förtjusande plats med fina stränder. Den ligger längst ned på Izu-halvön och har 25000 invånare. Staden omgärdas av ett vackert kuperat landskap och det finns flera härliga promenadvägar anlagda längs klipporna vid havet. Många spännande grottor och shintohelgedomar finns att utforska och här och var ligger små bukter med härliga sandstränder som man i vissa fall får klättra ned till. Överallt varnar skyltar för tsunamis och beskriver vart man skall ta sin tillflykt om en sådan är i annalkande.

Shimoda bedårar med sin stillsamt rustika charm och flera gamla hus byggda helt i trä, präglade av harmoni och enkelhet. Funktionalisterna hämtade mycket inspiration i Japan på 1920-talet och funkisstilen, som funnits i Japan i århundraden, erövrade Europa. Shimoda är dessutom historiskt intressant. Det var hit som den amerikanske kommendören Matthew C. Perry år 1854 seglade med sina ”Black Ships” för att förmå det då slutna Japan att öppna upp sig för omvärlden. Detta förebådade landets modernisering och kommendör Perry hyllas med såväl staty som att ha fått ge namn åt en av huvudgatorna. Dessutom går dagliga segelturer med en kopia av kommendörens svarta skepp.
Tack vare den vulkaniska aktiviteten finns många heta källor, som japanerna absolut inte skulle klara sig utan. Speciellt inte under vintern. Många av ceremonierna i shinto är reningsriter i yttre och inre bemärkelse. Den yttre renheten kommer till uttryck i de dagliga noggranna baden. Iklädd varsin yukata (blåvit bomullskimono) samt tofflor gör vi kvällsbadet i hotellets onsen till en daglig ritual och gör som japanerna: sätter oss på en pall i duschen, skrubbar och gnider oss grundligt innan vi sjunker ner i de varma baden där vattnet pumpats upp direkt ur de underjordiska källorna. Det finns både utomhus- och inomhusbassäng. Att hotellet har ett anständigt onsenbad är ett av de viktigaste kriterierna vid hotellval i Japan.
MATEN DÅ? ÄR DET SUSHI FÖR HELA SLANTEN?

FOTO: SUSSI LORINDER
Inte helt utan problem, skall erkännas. Japanska restauranger kan för den oinvigde vara ganska hemlighetsfulla inrättningar. Det gäller att känna till vad för slags information som kan utläsas av restaurangexteriörens lyktor och noren (”dörrskynket”). Dessa berättar nämligen vilken slags restaurang det är fråga om: tonkatsu, nudlar, tempura, yakitori etcetera. De flesta restauranger är specialiserade på en viss slags mat och saknar ofta fönster. Man kan alltså inte utifrån se vad som serveras utan måste chansa om man inte känner till ”lykt- och skynkeskoderna”. Säkrast är att välja izakaya (japansk pub) som oftast har ett brett utbud av olika rätter.
Man måste dock räkna med att de flesta restauranger saknar meny på engelska. Och, vilket är anmärkningsvärt, förvånansvärt få japaner behärskar engelska. Eller vill inte tappa ansiktet genom att tala dålig engelska. De bristfälliga språkkunskaperna förvånar. I gengäld har menyerna ofta bilder på utbudet och i många fall avancerade plastmodeller av menyutbudet att beskåda i montrar utanför restaurangerna. Men i de fall ingetdera finns är det bara att glänta på skjutdörrarna och träda in med ett gott humör och se vad som bjuds. Det kan gå galet, som när vi slank in på en liten sushirestaurang och det traditionellt klädda värdparet hälsade, som sig bör, irasshaimase, vilket betyder Välkomna, kom in!
Språkbarriären var total, men vi tänkte att sushi är ju sushi, ett säkert kort, och nickade ”ja tack” när rätterna beskrevs på japanska. På bordet landade emellertid traktens specialsushi med en rad oidentifierbara havsvidunder och barnen reagerade instinktivt med grimaser av fasa och avsmak – ÖRRRK, USCH! Värdparet förskräcks, så gör man absolut inte i Japan! Hustrun och jag får artigt tvinga i oss delikatesserna. Såväl konsistens som smak hamnar i kategorin ”intressanta”, men ger knappast mersmak. Vi betalar, tackar och bugar och skyndar iväg till en nudelrestaurang. Barnen andas ut. Olika nudlar som soba, ramen och udon är väldigt gott. De serveras i en kraftig buljong med kött och diverse grönsaker.

FOTO: SUSSI LORINDER
Yakisoba, stekta nudlar, blev en favorit liksom tonkatsu – den ”japanska panerade schnitzeln” och så förstås sukiyaki. Shimoda har dessutom ett par italienska restauranger som serverar pizza och pastarätter. Men åtminstone en gång krävde barnen ett besök på det som i Japan uttalas MAKUDONALDO, alltså McDonalds. Och på alla restauranger betalar man exakt vad det kostar och inget mer! Japaner blir förolämpade om man ger dricks!
KOYABERGET MED DESS GRÖNSKA
I och med att människorna framför allt bebor kustområdena kan många djurarter leva relativt ostört i de skogsbeklädda bergstrakterna i inlandet: vildsvin, björnar, mårdhundar, harar, antiloper, jättesalamandrar och –apor! Ingen annan apa lever så långt norrut som den japanska makaken. Den är kortsvansad, brun med illrött ansikte, och lever i skogarna. Höga, otillgängliga berg och täta skogar täcker cirka 70 procent av Japans yta. Bosättning, jordbruk och industri har därför begränsats till de smala remsorna av slättland utmed kusterna.

Vi söker oss till inlandet söder om Osaka och bilar uppför det 800 meter höga heliga Koyaberget, som ligger i ett ganska svårtillgängligt bergsområde med regnskogsliknande grönska. Serpentinvägarna tycks aldrig ta slut och det blir inte bättre av ett ihållande ösregn. Men resan är mödan värd, för här installerar vi oss i ett historiskt buddhisttempel. Koyasan Onsen Fukuchiin är förutom ett fungerande buddhistkloster med eget ångande onsenbad också ett av ortens många shukubo, alltså tempel som erbjuder logi. Är man uppe i ottan kan man delta i munkarnas morgonceremoni. Här dukar munkarna upp middagen på rummet genom att placera ut små lackbord med skålar som innehåller en mängd olika smårätter, komponerade och kombinerade enligt estetiska, filosofiska och kulinariska principer. De är upplagda som små konstverk och man drar sig nästan för att förstöra arrangemanget genom att äta. Vi grupperar oss på golvet runt lackborden och försöker hitta en någorlunda bekväm sittställning. Den vegetariska måltiden kallas shojin-ryori men är om sanningen skall fram mer en fröjd för ögat än för gommen. Man blir inte riktigt klok på vad det är man äter, så vistelsens övriga måltider intar vi istället på några av den uppsjö av olika matställen med plastmodeller av utbudet som orten erbjuder.


Koyaberget är centrum för shingon som är en metafysisk gren av buddhismen, så hit kommer såväl pilgrimer som turister för att besöka något av ortens inalles 110 tempel eller den väldiga begravningsplatsen som hyser ett par hundratusen gravar i ett dimhöljt skogsområde. Stämningen är spöklik och barnen förtjusta. -Detta är ju Mordor i Sagan om Ringen!
Flera av de små gravfigurerna är iklädda stickade färgglada plagg, vilket förklaras med att det är offergåvor från föräldrar vars barn dött i späd ålder. Bland de olika monumenten fastnar vi speciellt för det som rests av en japansk tillverkare av insektsbekämpningsmedel. Företaget ber om ursäkt för den massdöd som företagets produkter orsakat insekter och skadedjur! Mindre dramatiska promenader erbjuder tempelträdgårdarna med lotusdammar, små vattenfall, lanternor av sten och vandring över vackra stenbroar.
Japan har rykte om sig att vara oerhört dyrt. Visst kan man sätta sprätt på pengar, men det går faktiskt också att komma ganska lindrigt undan. Billigast övernattar man på minshuku, familjedrivna bed & breakfast där man bor för cirka 7000 – 12000 yen per person. Ofta ingår då middag som intas tillsammans med ägarfamiljen.
1000 yen är i skrivande stund drygt 60 kronor. Nudelrätter är bland det billigaste i matväg och en rejält mättande skål kostar runt en svensk femtiolapp. Ständig tillgång på drycker har man dygnet runt tack vare de över hela landet förekommande dryckesautomaterna som man hittar på flera håll ute på gatorna. Det finns allt från varmt kaffe på aluminiumburk till iskall öl i automaterna. En genial institution. Att hyra bil var en intressant och spännande variant att ta sig runt i Japan, men för förstagångsresenären rekommenderas nog landets utmärkta nät av buss- och tågförbindelser. Det är ett lätt och smidigt sätt att ta sig runt i Nippon, som landet heter på japanska. Namnet betyder ”Solens uppgång” eller ”Solens källa” och förvanskades av västerlänningar till Jipon som sedan blev Japan. Det är för närvarande det enda landet i världen som har en kejsare! Kejsare Akihito räknas som den 125:e i en obruten släktlinje, som har styrt landet i 1500 år! Mycket ser på ytan ut som på andra håll, så det gäller att skrapa lite och tränga in i mystiken för att verkligen hitta det som gör landet så fascinerande. För First Class behöver inte alltid vara dyrt, det kan också vara en First Class upplevelse, eller hur?
BILDER: Där inget annat anges press samt Shutterstock
