Jag erkänner direkt: När guiden stannar och tar upp två liftare högt uppe i bergen – två okända liftare som dessutom sitter i sätet bakom mig – ja, då är jag lite orolig. Vi befinner oss två tusen meter över havet, mitt i ingenstans , och när jag ser mig omkring så ser jag absolut ingenting förutom fjäll. Var i hela fridens namn kom dessa två ifrån?
Vi landar i ottan, men tro inte att det är någon sömnig flygplats som tar emot, det råder full aktivitet vid ankomst till Omans huvudstad Muskat. Full aktivitet är det även på temperaturen som klockan fem på morgonen uppvisar tjugoåtta grader. Då ska man ha i åtanke att så här i slutet av september är det vinter i Oman. Ja, ”vinter” alltså.
Efter lite detektivarbete hittar jag min chaufför som gjort sin helt egna tolkning av mitt namn; en sammanslagning av mitt förnamn – fast med N istället för M – samt en sammanslagning av mitt och min kollegas efternamn vilket alltså blir Natz Thosson. Jaja, huvudsaken är ju att vi hittade varandra.
FÖRSTA ANHALT ÄR THE CHEDI BEACH RESORT
The Chedi Hotel tar emot med öppna armar och i den tidiga timmen har personalen förståelse för att en snabb incheckning är önskvärd. Det går inte mer än en kvart och en dusch innan jag sjunker ner i den komfortabla sängen, själva sviten och omgivningarna får vänta några timmar innan det är dags att upptäcka vart det är jag har ”hamnat”. Jag har en positiv överraskning att vänta.
The Chedi Beach Resort är nämligen inget annat än ett absolut helt underbart hotell beläget vid havet med privat strand och flertalet pooler. Det råder en avslappnad och vänlig atmosfär och inte ens när hotellets samtliga rum och sviter är bokade känns det trångt. De olika poolområdena är utspridda och även om den som har bokat en av havsvillorna endast har ett tjugotal meter till den magiska stranden (vars horisont består av mötet mellan himmel och hav långt ute i Egyptiska havet), så är allt planerat så att ingen ska behöva trängas med andra. Gångvägarna som leder till och från byggnader och avdelningar är noggrant planerade för optimal logistik och avskildhet. Personalen är drillad utan att på något sätt vara vare sig insmickrande eller påträngande, här låter man gästen påkalla service i motsats till det omvända som kan vara rätt störande; att någon kommer var femte minut och frågar om något önskas.
Som gäst på The Chedi har du aldrig långt till mat och dryck på högsta nivå. Här finns inte mindre än nio olika faciliteter för ändamålet, från fine dining till en fin loungebar. Frukosten är i en klass för sig, man kan som gäst välja att inta den från någon av de olika avdelningarna som representerar olika kök, eller från en väl tilltagen à la carte-meny. På buffén, eller bufféerna rättare sagt, finns dignande fruktfat och jag vet inte hur många sorters olika müslis för den som vill starta dagen lite lättare. Den som är sugen på en typisk asiatisk frukost med soppor och nudlar får även den sin önskan uppfylld. Själv väljer jag friskt både från bufféer och à la carte menyn – den Eggs Benedict med rökt lax som ställs framför mig gör att dagen startar på det allra bästa av sätt.
BILDER FRÅN THE CHEDI – KLICKA PÅ FÖRSTA BILDEN FÖR BILDSPEL
Det behöver väl antagligen inte sägas, men givetvis finns det äggröra, grillade tomater, sauterade champinjoner och så vidare, och så vidare. Vill du ha crème de la crème är det hit du åker! Pooler, en underbar strand, palmer och utmärkt service är vad som väntar.
SULTANENS OMAN
Omans statsskick är absolut monarki och den som bestämmer sedan sjuttiotalets början är sultanen, Qabus ibn Said, som till skillnad från sin företrädare, och tillika avsatte far, är en mycket uppskattad och älskad regent. Det är sultanen (av folket i vardagligt tal refererat till som ”His Majesty”) som har sett till att landet idag har den infrastruktur, sjukvård och det sociala säkerhetsnät som gäller för landets invånare.
Det spelar ingen roll vem jag talar med under min vistelse i Oman, det framkommer tydligt att His Majesty verkligen är någon som man ser upp till. En av historierna som berättas för mig är att den regerande sultanen under flera år studerade utomlands och entusiastisk återvände till sitt hemland med nya idéer gällande hur bland annat folkets välmående bäst kunde tas tillvara och hur utvecklingen borde se ut. Det fick, allt enligt vad som berättades för mig, som resultat att hans far tyckte att sonen kom hem med alldeles för radikala idéer och helt resolut satte honom i husarrest. Dessbättre hade hans son bra kontakter och fick stöd från flera håll vilket fick till konsekvens att fadern tvingades lämna ifrån sig tronen och ”vips” så var den upplyste sonen sultan. (Om samma sak hade hänt i min familj så hade jag varit VD på ett transportbolag nu. Tänkvärt.)
Vi besöker sultanens palats Al Alam i Muskat. Hela området, stort som en mellansvensk stad känns det som, är precis så sagolikt och mystiskt som man förväntar sig. Den magnifika infarten, bestående av glänsande och marmorbelagda pelargångar, får en att förstå att maktens centrum är nära. Nåväl, jag får väl vara helt ärlig med att vi kanske inte direkt besökte palatset utan tvingades stanna utanför grindarna, samt att vi vid flertalet tillfällen fick instruktioner om att backa lite längre bort från de höga staketen som omgärdar området.
Det är alltså härifrån Muskat som Oman styrs idag, om än det under vår rundresa framkommer att sultanen har palats lite varstans i landet. Personligen snöar jag in på en fråga som jag misstänker intresserar fler än mig själv, såväl i Oman som annorstädes: Den i dag 74-åriga Sultanen har vare sig fruar eller barn – vad händer den dagen högre makter kallar hem honom? Jag får höra att His Majesty har varit gift, men att dessa äktenskap aldrig resulterade i några avkommor som kan ta över tronen. Ingen kupp i sikte alltså. Historien blir onekligen än mer spännande när jag får höra att den sittande sultanen har skrivit ett brev som innehåller namnet på den av hans släktningar som, enligt hans mening, blir den som tar över makten om situationen uppstår att medlemmarna i den kungliga familjen inte skulle enas om den lämpligaste kandidaten. Spännande så att det förslår, alltså.
FÖRUTFATTANDE MENINGAR
Min guide tar mig in till stadsdelen Muttrah Corniche i centrala Muskat och den största souqen där; helt enkelt kallad Muttrah. En souq är en handelsplats och det är lätt att tro att dessa är turistfällor. Den tron (läs: förutfattade meningen) kommer på skam rätt så snabbt – det är här man gör sina inköp helt enkelt. Efter arbetstid fylls den av shoppingsugna omanier som letar efter kryddor, kläder och guld, allt presenterat i små enkla butiker som faktiskt inte ser mycket ut för världen. Letar du efter en handgjord khanjar, det vill säga en typisk omansk dolk, så är det här du hittar den.
Det tar mig faktiskt några dagar att acklimatisera mig till omgivningarna och då har jag besökt souqar både i Turkiet och Marocko. Det estetiska jaget vill liksom inte acceptera att shoppingen är så enkel här; att man kan beställa vackra kläder eller guldsmycken stora som installationer i det som vi här hemma skulle kalla ”ett hål i väggen”. Men, det är så det är i Oman – det är enkelt och okonstlat. Det känns som att de som arbetar i butikerna har gjort så sedan Oman bildades som stat och att omvärlden förändrats utan att de kunde bry sig det allra minsta. Underbart och ovant på samma gång. Jag minns med glädje de vänliga leendena och alla ”Hello Sir, please come look”. Detta är i sig föga oväntat men skillnaden, jämfört med i så många andra städer och länder, är att här besvarar man ett vänligt avböjande leende med ett lika vänligt leende tillbaka. Som för att säga ”vi finns ju kvar här om du ångrar dig”.
När vi likväl är inne på vad man har att förvänta sig, apropå detta med acklimatisering och förutfattade meningar, så måste det nämnas att sultanen, His Majesty, anser att det är viktigt för Oman att behålla sitt unika ursprung och hålla traditionen vid liv. Här ska det inte skapas något nytt Dubai även om förutsättningen, oljepengarna, hade kunnat göra att landet haft en helt annan framtoning. Medan man i till exempel Dubai stoltserar med några av världens högsta byggnader så är det maximala antalet våningar som en byggnad får ha i Oman satt till antalet sju ovan mark. Detta gör att även de stora städerna inte framstår som särskilt stora. För det mesta talar vi om tre till fyra våningar och, med handen på hjärtat, det ser både slitet och dammigt ut. Likväl är det fint.
Fint, för att det är som det är. Fint, för att det fortfarande finns städer och länder som vill se ut som de alltid har gjort. Fint, för att det verkligen känns som att man besöker ett annat land. Självklart finns det flådiga byggnader också. Alla regeringens byggnader, offentliga kontor och institutioner är lyxiga och vissa på gränsen till flådiga. Ett exempel är Kungliga operan i Muskat som både på in- och utsida är en verklig syn för ögat. För rättvisans skull, eftersom jag nu skrivit så mycket om det enkla, så vill jag tillägga att Oman också satsar på både nu- och framtid genom bland annat moderna motorvägar och senare i år är Muskats nya flygplats klar för invigning.
TILL NIZWA FÖR KOHANDEL
Under mitt besök hann jag också med en tur till staden Nizwa, den gamla huvudstaden som ligger ett par timmar med bil från Muskat inåt landet till. Här hittar man bland annat Nizwas fort från 800-talet. Jag ska inte gå in i detaljer utan överlåter ett besök dit till särskilt intresserade, men jag vill likväl nämna att man vid fortets ena entré ”välkomnas” av inget mindre än en svensk kanon tillverkad i Finspång! Det är sånt som åtminstone jag kallar kuriosa av oväntat slag.
Om man besöker Nizva en torsdag får man inte missa boskapsmarknaden som går av stapeln strax efter morgonbönen och ett par timmar framåt. Mitt tips: Kom inte för sent utan sätt klockan och var där i tid! Att se hur bönderna visar upp sina kreatur framför potentiella köpare genom att leda dem (kreaturen alltså, inte spekulanterna) i en ring på en upphöjd scen är ett skådespel. Att bönderna är klädda i sina traditionella dräkter, att det springer folk med hö och vatten, att ungar obekymrat leker mitt bland höns, kor och omanska getter gör inte saken mindre värd att uppleva. En omansk get ja, det finns såna. Den är större, kraftigare och kostar avsevärt mer än en ”vanlig get” får jag lära mig.
Efter besöket på boskapsmarknaden rekommenderar jag att gå direkt in i saluhallen för att titta på det fantastiska utbudet av frukt och grönsaker samt inte minst upptäcka att den där lilla frukten, dadeln, som vi här uppe i norr kanske främst förknippar med en ”för en sån måste man väl ha”-kartong till jul, i Oman är en hel industri. Det är dadlar överallt. Så fort man kommer in någonstans så bjuds man på dadlar och omanskt kaffe. Kaffe som kaffe kanhända man tänker, men icke – omanskt har ingenting med kaffebönan att göra överhuvudtaget utan det är bryggt på dadelkärnor. Lite sött, lite bittert, kanske lite smak av muskotnöt – mycket lämpligt med tanke på destinationen.
(Till dig som händelsevis inte ”kan leva” utan ditt svenska kaffe på morgonen kan jag lugna med att ”vanligt” kaffe i alla dess former finns att få tag i också. Det finns alltså ingen anledning att ta med sig ett paket Gevalia med mindre än att man nu absolut vill ha svensk bryggkaffe.)
2000 METER ÖVER HAVET
”Jaha, så det är här familjen Flinta bor i verkligheten?” är den första tanken som slår mig när vi anländer till det helt nybyggda hotellet Alila i Jabal Akhdar som ligger så långt uppe i bergen att det bokstavligen slog lock för öronen på väg upp. Och upp gick det, närmare bestämt två tusen meter över havet! På en klippa, nästan hängande över dalen som bjuder på en helt magisk utsikt från alla rum och sviter, breder hotellet ut sig som en liten by i sten.
Alila är helt byggt enligt de traditionella metoder som användes när man förr i tiden byggde hus. Stenarna som använts har hämtats från närliggande små byar nere i bergen (ja, för högre än hotellet kommer man inte), och man har nästan uteslutande använt sig av lokal arbetskraft för att få bygget så autentiskt som möjligt. Förutom att skapa arbetstillfällen för lokalbefolkningen genom byggandet, så försöker man så gott det går att använda lokala råvaror både i restaurangerna och på det underbara SPA:t som finns att tillgå. Mitt besök i det sistnämnda innehöll en terapeutisk balinesisk massage som pågick i en och halv timme. Ja, det var i alla fall vad klockan visade när jag slutligen vaknade och det hela var över.
Alila Jabdal Akhdar ägs av hotellkedjan Alila Hotels & Resorts som gjort sig kända för sina enastående anläggningar runt om i världen och som expanderar på de flottaste destinationerna. Hotellet i Jabal Akhdar är verkligen inget undantag med skillnaden att man här checkar in på ett hotell som helt enkelt ligger mitt i ingenstans. Men allt är utan anmärkning – servicen, maten, de allmänna omgivningarna, sviterna, utsikten (!) och poolen som liksom svävar utöver dalen. Hit rekommenderar jag att man åker för den totala avkopplingen eller, för den som är lagd åt det sportiga hållet: fjällvandra! Det finns gott om leder och, utan att ens ha satt min fot på någon av dem, dessa leder kan jag lova kommer att bjuda på naturupplevelser utöver det vanliga. Från hotellet kan man ju nästan bara gå neråt, så tänk på att du ska upp också om du inte är förutseende och beställer en av hotellets bilar för hämtning – de har så att säga varit med förr.
BILDER FRÅN THE ALILA – KLICKA PÅ FÖRSTA BILDEN FÖR BILDPEL
Innan det är dags att ta sig ner från berget stannar vi till i en liten by och får provsmaka alldeles nyplockade och solvarma granatäpplen. Till dig som skulle få för dig att anmärka på priset på ett granatäpple från just Oman vill jag hälsa: Tyst! Efter att ha bevittnat hur plockarna bar sina korgar backe upp, upp och upp i det steniga, branta och i det närmast oframkomliga landskapet fram till försäljningsstånden så kommer åtminstone inte jag att höja på ögonbrynen om så priset ligger på en hundralapp. Per styck. Det ligger mödosamt arbete bakom dessa godsaker, vet det.
Nu har det varit mycket upp, nu är det dags för ner. Men innan dess är det väl dags att förklara artikelns ingress, den med de två okända liftarna. Efter att min chaufför hämtat mig för att ta mig ner för bergen så sitter vi och talar om vad jag tyckte om hotellet.
Om detta har du redan läst, men bäst som chauffören svänger runt ett krön och vi ser en lång sträcka framför oss, så skymtar vi en liten mörk prick en sådär tre-fyra hundra meter längre fram. Efterhand som vi kommer närmare så utvecklar pricken både armar och ben tills det till slut blir helt uppenbart att det mitt på vägen står en man och viftar med armarna. Han vill tydligen att vi ska stanna.
Jag är inte särskilt nervöst lagd och jag vill tro att jag tillhör den delen av mänskligheten som tror gott om andra, men vi befinner oss trots allt mitt i ödemarken uppe på ett fjäll. Något säger mig att om jag hade varit ensam i bilen så hade jag gasat istället för att, som chauffören gör, stanna. Det enda jag förstår av deras konversation är ”Assalamu alaikum” och när den okände hoppar in i bilen och sätter sig i sätet precis bakom mig då tänker även jag ”frid vare med” – fast jag mumlar ”mig” istället för ”dig”. Inte blir det bättre av att samma sak händer ytterligare några hundra meter neråt vägen då chauffören stannar och plockar upp ännu en fripassagerare.
Tyst som en mus sitter jag, och jag väntar väl egentligen på att vi ska bli rånade, men det enda som händer efter tjugo minuter är att chauffören stannar och släpper av dem. Kvar sitter jag med mina fördomar och lyssnar på en glad chaufför som berättar att det är kul att kunna hjälpa andra. Inte har de råd med bilar och de måste komma iväg till närmsta by för att kunna söka arbete eller vad de nu hade för ärende. Om ”vi” inte hade stannat, så hade dessa två killar riskerat att få sitta där hela dagen innan någon annan erbjudit lift, i värsta fall hade de fått vända och gå igen.
Med detta sedelärande uppvaknande påbörjar vi nedstigningen från berget, även på returen med lock för öronen. Det är så brant att endast fyrhjulsdrivna fordon får köra på dessa vägar.
På flera ställen finns det akutavfarter som den som händelsevis förstör bilens bromssystem kan använda. Dessa slipper vi tack och lov besöka och vi anlöper Muskat och The Chedi för en sista natt där innan det är dags att åka tillbaka hem.
Resan till Oman var rolig, annorlunda och, hotellen undantagna, skönt flärdfri. Jag kan mycket väl tänka mig att resa tillbaka, både för att uppleva den genuina kulturen, men också för att upptäcka fler av deras fantastiska hotell och fina stränder.
Det får dock bli en annan gång och inte heller har jag utrymme att berätta historien om när chauffören försov sig till hämtningen klockan halv tre morgonen, vilket gjorde att jag nätt och jämnt hann med planet till Europa.
Assalamu alaikum!
För mer information:
www.chedimuscat.com
www.alilahotels.com/jabalakhdar
Foto: Matz Thomasseeen
