ASIEN

OMBORD PÅ ASIENS LYXIGASTE TÅGRESA

Att resa med den mytomspunna och exotiska Belmond Eastern & Oriental Express (E&O), Orientexpressen, från det kaotiska Bangkok i Thailand, genom Malaysias risfält och till det moderna och välordnade Singapore känns som att färdas tillbaka till den romantiska era som inspirerade författare och poeter, som exempelvis Ernest Hemingway.

Alla dessa scenerier med lummiga asiatiska landskap, äventyr och exotism har genomsyrat mitt sinne sedan jag först hörde talas om denna tågresa, som också för tankarna till ridderlighet, en sofistikerad atmosfär och smokingmiddagar.

Jag bestämmer mig för att påbörja denna unika spårbundna resa med stil, som en invigning av mitt asiatiska sabbatsår. Omkring en månad innan resans början får jag hem en liten vit låda med det gyllene E&O-sigillet ingraverat. Inuti finns mitt boardingkort, två generöst tilltagna bagagelappar och en underbar broschyr med all information jag kan behöva angående dokument, bagage, tullprocesser, immigrationsmyndigheter och med svar på många av de frågor som börjat dyka upp i mitt huvud. Allt redo, dags att flyga!

En thailändsk upplevelse med kunglig touch

Efter en lång, bekväm flygresa i en av Etihad Airways förstaklasskokonger landar jag i Bangkok. Jag känner mig fräsch och energisk trots den fuktiga och varma dagen.

Genom fönstret i en taxi betraktar jag Bangkok med sin kontrast mellan överflöd och fattigdom, sina uråldriga buddhistiska tempel och högtsträvande skyskrapor, sin traditionella gatumat och Michelinklassade restauranger. Det är en mångfald av intryck som hypnotiserar alla som är villiga att utforska den och som inspirerat författare och dramatiker såväl som poeter och filmmakare. Precis som dessa gjorde för ett århundrade sedan, styr jag kosan mot Mandarin Oriental Bangkok.

Vackra Mandarin Oriental Hotel i skymningen

Detta Thailands första femstjärniga hotell härbärgerade framstående gäster som kom för att besöka kungen av det rike som i gamla tider hette Siam. Kungar, drottningar och prinsar, premiärministrar och shejker, filmstjärnor och berömdheter anlände stilfullt till The Oriental, som det kallades efter öppnandet 1876, i båt på den myllrande Chao Phraya-floden.

Idag kan vi ta del av deras ansikten och de ögonblick de medverkade i via en samling inramade foton på de ursprungliga väggar som idag omsluter The Authors Lounge, en lugn oas där man kan inta sitt traditionella thailändska eller brittiska afternoon tea i sällskap av till exempel Audrey Hepburn, Neil Armstrong, prinsessan Diana eller Spaniens drottning Sofia.

Jag tillbringar hela min dag med att njuta av Mandarin Oriental Bangkoks faciliteter och service, kända som några av världens bästa, medan jag låter min biologiska klocka ställa om sig till lokal tid. Det är den bästa platsen för att uppleva den thailändska kulturen fullt ut. Jag hoppar ombord på hotellets träbåt på en utflykt till Oriental Spa, beläget på andra flodstranden, där jag avslappnat överlåter mig till den bästa traditionella thailändska massage jag fått här i landet. För att avsluta dagen på topp tar jag mig till Sala Rim Naan, en av åtta restauranger på hotellet. Här erbjuds en uppvisning av typiska thailändska danser medan gästerna avnjuter det lokala kökets fröjder med en doft av förfining.

Utsikten från en av hotellets restauranger är hänförande.

Nästa dag vinkar jag adjö till all ängslan medan jag långsamt äter frukost, dricker champagne invid floden och tittar på båtarnas irrfärder över Chao Phrayas vatten. Det är den thailändska vardagen, med människor som kommer och går i en pulserande rytm, med stora, tunga flodpråmar som dras av små bogserbåtar och turister som tar sina bilder av ett annorlunda perspektiv.

 Alla ombord

Jag inser att det är dags att kliva ombord på sydöstra Asiens mest luxuösa tåg. Taxin släpper av mig på Hua Lamphong-stationen, tio minuters väg från hotellet; en ynnest i Bangkoks rusningstrafik. Incheckningen sköts i en exklusiv, luftkonditionerad väntsal, där mina framtida reskamrater redan avnjuter te och makroner medan atmosfären fylls av förväntan.

En av de många personalföreträdarna, alla klädda i eleganta gröna eller vinröda broderade silkeuniformer i klassisk thailändsk stil, beledsagar oss till spår ett, där sexton av de totalt tjugotvå vagnarna i stål och grönt eller krämgult, ursprungligen byggda 1971, väntar. Det är ett tecken på att det ännu är lågsäsong. Tåget och vagnarna byggdes  av det japanska Nippon Sharyo & Hitchi Company för trafik i Nya Zeeland. De renoverades sedan grundligt i Singapore 1993, för att sättas in på Eastern & Oriental Express första resa.

När jag hittat vagn C välkomnar en leende thailändsk tågkonduktör mig ombord. Panupong, som han heter, har arbetat här sedan verksamheten tog sin början för tjugofem år sedan. “Jag och sjuttio procent av det nuvarande teamet är en enda familj”, säger Panu, som jag kärleksfullt väljer att kalla honom. Efter hand inser jag att hela personalen är endera thailändsk eller malaysisk, med undantag för den italienske tågchefen och den franske köksmästaren.

Välkomstdrinken av kylt citrongräste serverades mig i min egna kupe.

Panu tar mig till min kupé, frågar mig om temperaturen därinne är lagom och lämnar mig sedan för en minut för att hämta lite kylt citrongräste. När han ger sig av inspekterar jag den mysiga kupé som jag kommer att kalla  mitt hem de närmaste tre nätterna. Jag befinner mig i ett mini-vardagsrum med en röd soffa, ett litet lampförsett bord invid fönstret, något som blir användbart när mörkret faller, ett par hyllplan inkrupna i ett hörn med vatten, en fruktkorg och en liten vas med gula, thailändska orkidéer. Bakom kupédörren finns en garderob med en morgonrock med E&O-logotypen broderad i guld. Bredvid hänger jag mina aftonklänningar och utflyktskläder. Jag är nöjd med att ha följt rekommendationen att bara ta med det nödvändigaste, medan resten av mitt bagage polleterats fram till min destination i Singapore.

Mitt “hem” för de kommande nätterna känns hemtrevligt.

Tågvisslan bjuder Bangkok farväl medan vi sätter oss i rörelse. Jag smuttar på mitt kalla te vid kupéfönstret medan jag betraktar den rosatonade solnedgången vid horisonten. Jag ler förnöjt. Låt äventyret ta sin början.

Dags att göra sig redo för filmen, det vill säga min egen blygsamma version av den kritikerrosade Shanghai Express från 1932 med Marlene Dietrich, en favorit för Orientexpressens grundare, James Sherwood. Filmen inspirerade honom till den vagnutsmyckning vi kan ta del av idag. Utan dröjsmål tar jag en dusch i mitt privata badrum, välförsett med lyxiga organiska produkter från Pañpuri, ett thailändskt företag som är pionjärer inom hudvård i landet. Jag drar på min klänning och högklackade skor, använder  min bästa parfym och mina finaste smycken och siktar in mig på restaurangvagnen. På vägen dit är det omöjligt att inte imponeras av vagnarnas ädelträinläggningar av körsbär, teak och jakaranda, hantverk utfört av skickliga yrkesmän.

Hovmästaren visar mig till mitt bord genom en atmosfär av dämpat ljus, silverbesticksskrammel och klingandet av vinglas. Utanför vagnen är det sotsvart och det förefaller uträknat för att all vår uppmärksamhet skall riktas mot den omsorgsfullt utformade menyn. Gastronomin ombord är en av resans höjdpunkter. Allt vilar i händerna på den franske köksmästaren Yannis Martineau som i tio års tid har dirigerat sitt team om fjorton anställda i ett litet kök installerat i en av vagnarna. Sofistikerade anrättningar serveras vid varje måltid med sant artisteri, alltsammans tillagat ombord med färskast möjliga lokala ingredienser för den rådande årstiden.

Vi provsmakar sublima variationer av lokaltypiska rätter, avhängiga av det land vi färdas genom. I kväll inleder vi med Tom Yam Cappucino, en ny version av den klassiska thailändska soppan, uppföljd av kokosnötsglass, en av de vanligaste råvarorna i landet. Gastronomi spelar som bekant en stor roll i ett lands kultur, och måltiderna emotses med stor förväntan av resenärerna.

Tom Yam Cappuccino inleder min första måltid ombord.

Jag är för uppspelt för att kunna sova, så jag beslutar att ta en drink i barvagnen, där den kände E&O-pianisten Peter Consigliere underhåller en lycklig samling lyssnare med gamla klassiker som Frank SInatra, Abba och Roy Orbison.

När jag återvänder till min kupé tycks en magiker ha varit i farten. Vardagsrummet har omvandlats till ett behagligt sovrum, med krispigt vita lakan broderade med E&O-logotypen. En mjuk vit morgonrock har placerats på bädden tillsammans med morgondagens schema med olika aktiviteter angivna på ett pappersark och en handknuten blomsterkrans av doftande jasminblommor, en symbol för thailändsk gästfrihet. Jag kunde inte ha tänkt mig ett bättre sätt att avsluta dagen på, och jag somnar till det dunkande ljudet av rälsen.

Lite extra service vid turn down care var ett bra avslut på första dagen.

Ett thailändskt kliv in i krigshistorien

Knack, knack, “God morgon, fröken Adriana, jag kommer med frukost om fem minuter”. Det är Panu som väcker mig så finstämt. Färsk apelsinjuice, knaprigt varmt bröd och grönt te på en bricka låter mig avnjuta frukosten på sängen.

Jag tittar ut och inser att vi redan har nått Kanchanaburi-stationen, 140 kilometer nordväst om Bangkok. Vårt första stopp inkluderar en tur till den omtalade Bron över Floden Kwai. Boken med samma namn skrevs av fransmannen Pierre Boulle, gjordes film av och vann Oskar för bästa film 1957, varvid den ökända bron tog steget in i krigshistorien.

Bron över floden Kwai.

I sitt verk hämtade Boulle inspiration från sina egna erfarenheter som krigsfånge, men han lade också till många fiktiva element för att berätta historien om järnvägsbygget, ett företag som tog livet av uppemot hundratusen malaysier, thailändare och burmeser under andra världskriget tillsammans med omkring trettontusen brittiska, amerikanska och holländska krigsfångar. De ligger alla begravda längs den järnväg vi nyss färdats med. Den så kallade Dödens järnväg var ett japanskt projekt avsett att på rekordtid bygga en förbindelse mellan Bangkok och Yangon, dagens Myanmar.

Mindre romantik och desto mera fakta om den japanska ockupationen av Sydostasien under andra världskriget får vi under en lektion ombord på en katamaran, medan vi seglar längs Kwai. Under tiden betraktar vi hur de lokala invånarna lever medan små träbåtar, färgstarka buddhistiska tempel och anspråkslösa hus byggda på styltor ute i floden passerar förbi. Vår föreläsare är Rod Beattie, en australisk historiker som förestår det thailändsk/burmesiska Järnvägscentrat i staden, ett slags museum där den förflutna tidens scenerier har återskapats för att visa de omänskliga förhållanden under vilka slavarbetarna tvingades leva. Mitt emot museet utgör en lugn, gräsövervuxen kyrkogård det sista vilorummet för de döda mellan arton och sextio års ålder.

Ett av de kinesiska temple som finns längs floden Kwai.

Tillbaka på bussen är resenärsgruppen redan mera avspänd och vänlig som en följd av hur vi har lärt känna varandra bättre. Allihop undrar förstås vad som serveras till lunch, efter gårdagskvällens Michelinklassiga upplevelse; överdådiga rätter av färska ingredienser, med varierande textur och färg i en välavvägd presentation. Yannis Martineau, den menyansvarige franske köksmästaren, är ofelbar. Samma vagn, samma bord, och nu avnjuter jag min lunch och den serveras mot en bakgrund av karga thailändska berg. Bakom dem ligger de idylliska stränder vi dagdrömmer om bakom våra datorskärmar på jobbet.

Det är ett växlande landskap som vi passerar.

Eftermiddagen tillbringas i den bakersta vagnen, Observationsvagnen, med stora panoramafönster genom vilka vi beundrar landskapet. Vi får tid att lära känna varandra medan vi lyssnar på en thailändsk artist som spelar traditionell musik invid baren, öppen dygnet om och med ett utbud av allehanda drinkar och apéritifer.

Här i Observationsvagnen vi beundrar landskapet som vi åker igenom.

Jag har nöjet att träffa några av de runt fyrtio passagerarna ombord, huvudsakligen tyskar, fransmän och britter. Ett par kommer från Dubai, ett annat från Australien, båda har vuxna barn. En ung amerikan med flickvän finns också med på tåget. Allesammans är intressanta människor som älskar att resa och har massor av historier att berätta. Min favorit är John, en 82 år gammal amerikansk pensionär som arbetat för det amerikanska flygvapnet och har gjort mer än trehundra resor till platser runt om i världen. Och han är inte färdig än.

Vi drar oss tillbaka till våra kupéer för en stunds vila, medan vi skrattar åt hur vi ska lösa problemet med att ordna utrymme i våra magar för kvällens middag. Maten blir återigen huvudämne för samtalet. Tystnaden i mitt eget lilla vardagsrum bryts när Panu anländer med mitt eftermiddagste, en minivariant av det franska kökets överdådiga “high tea”. Vem vill banta på semestern?

Jag tappar greppet om tiden medan jag skriver i  min dagbok, inspirerad av den gyllene solnedgången. Sedan klär jag på mig min eleganta röda klänning för att njuta av köksmästare Martineaus mat. Tigerräkor med grön mangosallad inleder, följt av Kaeng Keaw Wan, en grön fiskcurry beledsagad av thailändska grönsaker och jasminris. För att sockra våra liv blir det sedan bananglass med lychéemousse, smulpaj på persika och hallonsås. Desserten är så vacker att jag får skamkänslor av att sätta skeden i den.

Efterrätten är inte bara vacker utan gudomligt god.

Så mycket sceneri, ett överflöd av information, ett förbluffande utbyte med resekamraterna på så kort tid; allt ekar i mitt minne, skärpt i konturerna av det röda vin som serverades till middagen. Tillbaka i kupén finner jag allt tillrättalagt för en god natts sömn. Panu har lämnat morgondagens schema på sängen, med en påminnelse om att ställa fram våra klockor en timma nästa dag, då vi kommer in i Malaysia. Jag kan inte undgå att häpna över den omsorg kring detaljer som är ständigt närvarande.

Bland malaysiska sultaner

Vi vaknar i Malaysia, en konstitutionell monarki och ett land av sultaner. Alla immigrationsformaliteter har stökats över av personalen vid gränsen, och jag är glad att vi slapp bli störda under natten. Efter frukost på sängen bordar vi en buss för att utforska Kuala Kangsar, Malaysias kungliga huvudstad, känd för sina imponerande palats, museer och storslagna moskéer. Den kungliga Ubudiah-moskén anses vara landets vackraste. Den beställdes 1917 av sultanen Idris Murshidul Adzam Shah för att uppfylla ett löfte han avgett när han kurerades från en allvarlig sjukdom. Namnet på moskén bär vittne om detta och och betyder “underordna dig Guds vilja”.

Den kungliga mosken Ubudiah-moskén i Kuala Kangsar.

När vi besöker Sultan Azlan Shah-galleriet inser vi hur älskad av sitt folk den döde sultanen var. Hans forna palats är fyllt av personliga dokument, familjefotografier och utmärkelser som åskådliggör sultanens många bidrag till landet och på samma gång ger en inblick i livet vid det kungliga hovet. Galleriets höjdpunkt är ändå sultanens samling av gamla lyxbilar, inhysta i en egen byggnad.

Som en beundrare av arkitektur var jag förbluffad över att se Bambupalatset, byggt 1926 utan att en enda spik användes och även utan någon modell att bygga efter. Otroligt nog är väggarna hopsydda med diamantformade bambustrimlor och palatset försvarar sin plats bland världens arkitektoniska mästerverk.

Bamboo Palace in Kuala Kangsar

En ljuvlig limemoussetårta

På väg tillbaka till tåget gissar jag och mina nya vänner vad det blir till lunch, så förälskade är vi i den gourmetupplevelse vi har fått så här långt. Det visar sig bjudas på en malaysisk brunch, en delikat ångad torsk med vårlökssallad serverad med äggtofu och shiitakesvamp, en rätt att dö för. Och låt oss inte glömma den utsökta limemoussetårtan med marshmallows och färsk fruktsallad. Jag vet inte om alla passagerare noterade det, men eftersom vi korsade en tidszon och klockan flyttades fram en timma fick vi lunch “tidigare” och köksmästare Martineau gjorde en lättare variant för att tillgodose våra biologiska klockor.

Eftermiddagen tillbringas med en avslappnad blandning av fotmassage, kontemplation kring landskapet, småprat och vila. Tiden flyger iväg och jag vill njuta till fullo av vår sista kväll ombord. Det är festdags! Observationsvagnen är i full sving med ett par i traditionella kostymer och breda leenden. De tolkar typiska malaysiska danser och inbjuder oss att delta. Alla har trevligt, pratar och skrattar till sen timme, allt mera avslappnade och nära varandra. Skillnaden mot blygseln under vår första dag tillsammans är total.

Festen är över när vi anlöper Kuala Lumpur, Malaysias huvudstad, där några av passagerarna hoppar av. Vi börjar inse att resan går mot sitt slut. Det berömda Petronas Twin Towers står upplyst vid horisonten som en avskedshälsning. Nästa morgon kommer vi att vara i Singapore.

 Singapore väntar

Tidigt på morgonen känner jag hur luften fylls av förväntan. Jag hoppar ur min säng och tar mig till Observationsvagnen vid tågets slut, där några passagerare tittar på vyerna. Vi är på väg att korsa Johorsundet, den naturliga gränsen mellan Malaysia och Singapore. I fjärran ser vi skyskraporna resa sig över horisonten och några minuter senare stannar vi vid Woodlands järnvägsstation.

Observationsvagnen där man beundrar utsikten är den självklara mötesplatsen.

Panu knackar på min dörr och berättar att det är avstigningsdags. Han bjuder mig farväl med sitt vanliga leende på läpparna, ett tecken på hur nöjd han är över att ha avverkat ännu en storartad resa.

Just när jag tänker att inget kan överraska mig mera och går in på stationen finner jag hela tågteamet uppradat i huvudhallen, vinkande adjö. Alla har samma känsla i ögonen som jag såg hos Panu, nöjdheten över att ha genomfört ännu ett uppdrag med perfektion. Jag undrar om de förstår att de för alltid kommer att finnas inpräntade i  mitt minne.

Jag är glad att vår destination är tropiska Singapore, en stadsstat stolt över sin bakgrund som en samling fiskebyar som har växt till en framstående ekonomi. Den eftermiddagen, utsträckt invid swimmingpoolen på Mandarin Oriental Singapore, begrundar jag stadens all vykortsvyer runt bukten. Det ikoniska Marina Bay Sands som förnekar gravitationskraften, pariserhjulet som lugnt och stilla spinner runt, runt, Merlionstatyn, halvt fisk, halvt lejon och stadens symbol där den sprutar vatten från sin mun. Affärscentrats moderna skyskrapor med sina lekfulla linjer och sin belysning, välorkestrerat samspelande med solnedgången i fonden. Det är en av de mest häpnadsväckande kosmopolitiska städer jag sett, där gammalt och nytt blandas, tradition och high-tec, en smältdegel av kulturer där malaysier, singaporianer, kineser, indier och utvandrare från världens alla länder lever i fred tillsammans.

Jag tillbringar hela dagen vid poolen och insuper den underbara utsikten medan jag njuter av minnena från min resa. Fyra dagar, tre nätter, tre länder, många vänner, obetalbara upplevelser. Belmond Eastern & Oriental Express bjuder verkligen på resornas resa.

För mer information: https://www.belmond.com/trains/asia/eastern-and-oriental-express/

Foto: Adriana Lage Toma samt press
UPP
Translate »