Jag är på väg till Key West och Florida Keys, ett resmål jag förknippar med filmen Cocktail, palmer, vita stränder, kalla drinkar och tillbakalutad lyx.
Ögruppen är en av de mytomspunna platser som har dragit till sig allt från pirater till amerikanska presidenter och en och annan författare.
Resan genom Florida Keys ska börja i Key West, den sydligaste ön som också är USA:s sydligaste punkt. På åttiotalet utropade invånarna ön till en självständig republik, ”Conch Republic”, startade krig mot USA och kapitulerade – allt inom loppet av några minuter. Bakgrunden? Polisen ville förhindra smuggling från Kuba genom att spärra av vägen ut till öarna, något som inte bara försvårade för smugglarna utan även påverkade öborna som protesterade genom att förklara krig mot fäderneslandet. Concherna, som de kallar sig på ön, är egensinniga, långt ifrån lagom och de förväntar sig vare sig mer eller mindre av öns besökare.
KEY WEST – ETT SKÅDESPEL MED EN GNUTTA GALENSKAP
Efter en kort mellanlandning i Miami lämnar vi Everglades bakom oss som en fransig kant mot havet och ser Florida Keys sträcka ut sig som ett vackert pärlband sammanhållet av ”Overseas Highway”. Molnen tornar upp sig i flera lager när det lilla jetplanet närmar sig Key West. Vid inflygningen är solen på väg ner och molnen förvandlas till ett skimrande skådespel i orangerosa guldglitter. Samma guldglitter som kaptenen någon minut senare förklarar hindrar oss från att landa. Baksidan av skådespelet är en störtskur som lämnar vatten på landningsbanan. I torrt skick är den så kort att planet inte kan landa med mer än ångor kvar i tanken. Ja, samma ångor som vi nu måste flyga tillbaka till Miami på för att istället landa där.
Det visar sig att denna första upplevelse av Key West summerar ön på ett träffsäkert sätt. Den är vacker och oförutsägbar med en strålande humor som ibland tippar över mot det opassande eller som en bofast uttrycker sig: Humor fungerar så mycket bättre än ilska.
Någon har skrivit att Key West är USA:s Riviera men som ivrig besökare av densamma måste jag säga att Key West är Key West – tack och lov för det. Mest av allt är ön människorna som har valt att bo där för väldigt snart förstår jag att det är det man gör, man väljer Key West: ”Du bor i Key West för att du vill, inte för att du måste” är en mening som jag hör om och om igen. President Truman lär en gång sagt att han ville flytta nationens huvudstad till Key West. Han tillbringade all sin lediga tid i ”Little White House” dit han tog med hela sitt kabinett för att kunna fortsätta jobba, om än i safarihjälm och Hawaiiskjorta. På kvällarna spelade de i hemlighet poker och på dagarna bjöds journalister på picknick i gröngräset. Den här ön sätter de vanliga reglerna ur spel och det är underhållande.
FANTASY FEST – EXTRA ALLT!
Att ön sätter sina egna spelregler blir snabbt uppenbart under mitt besök. Det är Fantasy Fest, en tiodagars karneval för vuxna innehållande extra allt. Jag är förstummad, överväldigad och fascinerad av det som pågår i staden. Det är stort och färgglatt, det är naket, det är kroppsmålat och det är med humor. Det är ett stort spektakulärt skådespel och hela staden är utklädd i (eller ur sin) kostym. Jag som i vanliga fall inte är någon hängiven maskeradfantast märker att Key West kryper under skinnet även på mig, om än i nedtonad form. Som tur är verkar det vara fler än jag som är utanför sin komfortzon och alla är överens om att ”det som händer i Key West, stannar i Key West”.
KEY WEST BORTOM GALENSKAPEN
Fantasy Fest pågår på den norra delen av Duval Street som är öns huvudgata så för att vila mina sinnen går jag söderut. Efter bara några kvarter ändrar gatan karaktär från ”tingel tangel” till tillbakalutad karibisk grönska och vid Petronia Street fastnar jag. Området kring gatan är en del av den gamla stan som kallas ”Bahaman Village”, tidigare en fattig stadsdel som varsamts restaurerats. De pastellfärgade husen som med vita detaljer gömmer sig inne i den tropiska grönskan blandas med gallerier, boutiquer, caféer och restauranger. Jag förlorar tiden när jag går in och ut ur antikvitetsaffärer och små designbutiker. En liten promenad längre söderut rundar jag av eftermiddagen med ett glas vin och fantastisk utsikt över havet på Louie’s Backyard. Där sitter jag medan solens ljus mjuknar och smälter mina intryck.
BREAKFAST OF CHAMPIONS
Med Hemingway som utgångspunkt för nästa dag inleder jag den på Blue Heaven Café på Petronia Street. Det sägs att den kände författaren dömde boxningsmatcher här varje fredag. Han lär också ha arrangerat tuppfäktning i skuggan under mandelträden där tuppar fortfarande trippar omkring. Jag slår mig ner vid ett träbord, hela bakgården är full av frukostsällskap vilket lovar gott. Menyn är hederligt amerikansk och tillagade från grunden med kärlek. Min frukost består av perfekt tillagad Eggs Benedict med hummer och bacon, de pocherade äggen blandas med hollandaisesåsen, sältan från bacon och sötman från hummern. Till det färskpressad juice och starkt kaffe, vad annars? Breakfast for Champions.
HEMMA HOS HEMINGWAY
För att toppa av Hemingwaykänslan går jag runt hörnet till Hemingway House dit han flyttade med sin andra fru Voguemedarbeterskan Pauline Pfeiffer. Paret skulle stanna på ön tre dagar i väntan på sin nybeställda bil. Bilen blev försenad och paret stannade, de tre dagarna slutade tio år senare för Hemingways del. Det var då han träffade sin tredje fru, journalisten Martha Gellhorn.
Huset är inrett som då det begav sig under tjugotalet. Det är lätt att föreställa sig hur Pauline Pfeiffer av hämndlystnad över Hemingways nya flamma bygger Key West första privata poolen, än idag den största på ön. För att vrida om kniven ett extra varv bygger hon den på platsen där Hemingway hade sin boxningsring och ja, sedan gick det som det gick.
ATT HA EN PLATS ATT KALLA HEMMA
Nu när jag befinner mig så nära den sydligaste spetsen av USA känner jag mig tvungen att promenera ner mot ”the southernmost point” som platsen så fantasifullt kallas. Jag går Duval Street söderut tills jag når Atlanten och den vita stranden som finns på den södra delen av Key West. Ön är inte känd för sina stränder men här finns det en. Det är här hotellen finns om det enda man vill är att ligga på stranden och dricka välblandade Mojitos. Jag kan rekommendera La Mer and Dewey House som har en privat strand, men även fantastiska rum med utsikt över Atlanten. Om det är utsikt mot Mexikanska gulfen man söker kan man med fördel checka in på the Marker Hotel som slår upp portarna precis i dagarna. Mitt på ön och nära allt ligger det vackra och lyxiga Marquesa Hotel vars rum ligger i fyra renoverande artonhundratalshus med lummig trädgård och två pooler. Här finns också en av Key Wests absolut bästa restauranger, Café Marquesa, för den som känner sig sugen på att byta ut sandaler och shorts mot lite finare stass.
NORRUT TILL BIG PINE KEY
Det är dags för friska vindar på stranden så jag åker norrut på Overseas Highway mot Islamorada, den mellersta av de fem huvudöarna. På vägen dit kan jag inte låta bli att göra en kort avstickare vid Big Pine Key, jag vill gärna besöka alla huvudöarna på min väg. På Big Pine ska jag paddla kajak, en snabb lektion på land i hur paddeln fungerar och så ger jag mig av över ett sund mot vad som ser ut som ett enormt buskage, vilket det på sätt och vis är. Den del av buskaget där ingången ska vara ser ogenomtränglig ut där jag paddlar ett par meter från kanten.
Det känns som någon saga jag läst med magiska hemliga dörrar och vem har inte fantiserat om att vara med i en sådan? Jag paddlar rakt mot buskaget och världen utanför försvinner och en helt ny öppnar sig. Det är sagolikt vackert med ljuset som filtreras mellan löv och tusentals grenar för att sedan speglas tillbaka av vattenytan. Min kajak glider tyst ovanför stim av fiskar i det grunda vattnet och emellanåt blir det så trångt att jag får lägga undan paddeln och dra mig fram. Jag når en glänta där jag kan vända kajaken och paddla tillbaka, det är motvilligt för helst vill jag stanna och leva lycklig i alla mina dagar. Det är verkligen en sagolik upplevelse som jag hoppas kunna återuppleva.
MOT ISLAMORADA – BARFOTA PÅ STRANDEN
Vägen genom ögruppen är verkligen en mycket speciell upplevelse. Den varierar precis som öarna vi passerar. Ibland går vägen mellan två gröna väggar som helt plötsligt öppnar upp sig mot det turkosa havet för att sedan sväva ut över havet på ”7 mile bridge” och sedan ner på fast mark igen. Jag vevar ner rutan och låter havsvinden rufsa om lite, det är dags för barfota lyx på Cheeca Lodge, en lyxresort belägen på stranden.
När jag stiger in hotellets lobby ser jag de vajande palmerna på stranden genom dörrarna på andra sidan rummet. På frågan om jag vill ha ett glas champagne medan jag checkas in svarar jag tack, men innan mitt glas är urdrucket är incheckningen klar och mitt bagage på väg till sviten. Jag måste se lite besviken ut över deras effektivitet eftersom de vänligt föreslår att jag skall ta glaset till rummet. Den stillsamma vänligheten och uppmärksamheten visar sig vara genomgående hos all personal på Cheeca Lodge.
Det första jag lägger märke till när jag kommer in i sviten är den väl tilltagna balkongen eller ”lanai” som det kallas här. Där ute vilar, omslutet av skira vita gardiner som fläktar i brisen, ett överdimensionerat och upphöjt badkar. Jag börjar genast tappa upp ett balkongbad och lutar mig tillbaka med utsikt över den grönskande omgivningen medan resdammet sköljs bort.
CHEECA LODGE – DÄR TIDEN STANNAR
Cheeca Lodge erbjuder en mängd olika aktiviteter och jag tänker att jag borde spela en runda golf på korthålsbanan, hitta en tennispartner för några set eller crawla några längder i poolen. När jag ser ut över den långa bryggan som går rakt ut hundra meter från stranden tänker jag att jag borde fiska eller kanske ta en vända med en paddle board. Det blir inget av någotdera, jag ligger kvar på min solstol och njuter av solstrålarna. Ännu svårare är det att resa sig efter jag upptäckt den ambulerande baren som kommer med jämna mellanrum. Det här är en plats att njuta oavsett om man föredrar fysisk aktivitet eller total stillhet.
SKALDJUR OCH KRABBKLOR
Stone crab-säsongen har just dragit igång. Som tur är för mig och andra skaldjursälskare sträcker sig säsongen från mitten av oktober till mitten av maj. Man äter bara krabbans klor och faktum är att man skördar klorna och slänger tillbaka krabban för att det ska kunna växa ut nya klor. Klorna är en verklig delikatess, saftiga, sötsalta och kan närmast liknas vid hummer. Alla restauranger jag besöker har en ”Raw menu” med gudomliga ceviches, tartarer, ostron och conch förstås, den stora havssnäckan som är något av en symbol för öarna. Råvarorna är pinfärska och det märks att vi befinner oss mitt ute i havet. För de som av någon anledning inte hoppar av glädje vid åsynen av levande fiskar och skaldjur befinner man sig fortfarande i ”deep south”: köttet är alltid närvarande och av prima kvalitet.
Ett restaurangbesök som står ut är ”Marker 88”. Maten som tillagas är ”Floriddean”, en blandning av Floridas och Karibiens kök och det visar sig vara ett alldeles strålande äktenskap. Crabcake som är porös och har bitar av saftig krabba, en krispig sallad med färsk mango, en perfekt tempererad kryddstekt yellow snapper och en underbar medium rare entrecote med rökt salt. Alla rätter avnjuts på amerikanskt vis med en moijito gjord på vattenmelon medan solen går ner i havet utanför.
KEY LARGO – DYKNING BLAND VRAK
Solen går upp över Cheeca lodge, en ny dag betyder nya krafter. Eftersom jag befinner mig vid USA:s enda levande korallrev bestämmer jag mig för att idag hoppa över solstolen och barbilen och dyka utanför Key Largo, den nordligaste ön i kedjan och också den som är mest känd för sin dykning. I öns marina nationalparker finns många strålande dykplatser som ligger förhållandevis grunt, det finns förutsättningar att ta med vänner och familj som snorklar.
Hela kustlinjen längs öarna är kantad av vrak, allt från Spanska vrak från 1600-talet till moderna fartyg som sänkts för att skapa artificiella rev. Med en halvdag att lägga på dykning låter jag båtens kapten välja de bästa dykplatserna och det visar sig vara ett genidrag. Han tar mig till Elbow Reef och vraket City of Washington. Ett passagerarfartyg från 1800-talets slut som turligt nog inte förliste förrän efter det pensionerats till kolfraktspråm. Idag kan man tydligt följa skeppets linjer där det ligger på havets botten. Dykets storhet ligger i att upptäcka vrakets läge och linjer. Jag simmar stillsamt längs vrakets delar, ibland är jag över, igenom och lite under. När jag simmar just lite under möter jag en enorm hummer. Som tur är för hummern, och otur för mig, är det en ”no touch, no take”-zon, lunch får jag tydligen hitta någon annanstans. För den som vill fiska och dyka efter egen hummer finns det många möjligheter till både vrakdyk och fiske i världsklass på öarna och speciellt på Islamorada.
Min resa närmar sig sitt slut och det är dags att köra den sista biten på vägen mot Miami. När jag rullar bort norrut på den sista brobiten och in i Everglades, det stora mangroveträsket mot Miami, är jag fortfarande överväldigad av hur mycket mer än bara karibiska stränder och palmer ökedjan visat sig bestå av. Alla öar har sin personlighet och en sak är säker, det märks att Key West är den som ligger längst bort från fastlandet.
Jag återvänder gärna till Florida Keys för människorna, miljön och maten – samt för en dos av galenskap.
För mer information:
www.fla-keys.com
www.fantasyfest.com
Foto: Kristina Althoff samt press
