EUROPA

SKÁLAKOT MANOR HOTEL – MED SJU GENERATIONER I RYGGEN

Världen är full av fantastiska hotell. Allra vanligast är att de är belägna i de stora metropolerna runt om på klotet. Eller också ligger de vid någon av de fabulösa badstränder som slåss om en tio i topp-plats i de återkommande rankningarna i våra resemagasin. En och annan pärla ligger på långt mindre väntade destinationer. Ett sådant hotell är Skálakot Manor Hotel på den isländska sydkusten.

Det har mörknat över Island när vi anländer till Skálakot Manor Hotel. Därför ser vi inte mycket av omgivningarna. Någonstans bakom hotellet breder glaciären Eyjafjallajökull ut sig, det vet vi efter att ha studerat kartan över området. Och därute i töcknet framför hotellet ligger Rimhúsaáll, hotellets privata fiskevatten, det vet vi också. Med oss i packningen har vi diverse flugfiskeutrustning, och vi ser fram emot att få ta ett nappatag med strömmens invånare. 

Snudd på genialisk design

När vi kliver in genom entrén på hotellet är det som att färdas ett drygt århundrade tillbaka i tiden. Här möter det senviktorianska London art déco-rörelsen från Frankrike och Tjeckien. På något sätt finns det ändå en nordisk förankring, och en närmare inspektion av inredningen ger förklaringen – allt trä har en ljus ton, inklusive fiskbensparketten i ek, som har laserats i skirt vitt. Den övriga färgskalan släpper inte en enda artificiell ton över tröskeln. Allt bekänner sig till en färgpalett av naturfärger, jord, lavafältssvart, gråvädershav, måsäggsskal och sparsamma inslag av off-white.

Det inte bara fungerar, det är snudd på genialiskt. När vi visas till vårt rum tecknar jag mig till minnes att jag måste ta reda på vem som är ansvarig för designen.

Medan vi sticker nyckeln i låset till vår dörr (inga nördiga nyckelkort här, inte!) beundrar vi den smidda häststatyett som bredvid rumsnumret vakar över vårt rum. Det finns fjorton rum och sviter här och följaktligen också fjorton portvakter i hästform. Men de är inte de enda hästarna på Skálakot! Istället är hästar ett ofta återkommande inslag på hotellet i form av dekorativa eller praktiska element, som handdukshängare, som bokstöd och i form av tavelmotiv runt om på hotellet. Skälet är enkelt – Skálakot är inte bara ett hotell, det är också en ridanläggning.

Islandshästridning är en av de aktiviteter som erbjuds här, och en synnerligen populär sådan. Ett team erfarna ridguider står till buds för att alla ljusa timmar på dygnet ta hand om ridsugna turister. Ridturer av varierande längd och svårighetsgrad finns att tillgå, allt efter önskemål. För de verkliga entusiasterna erbjuds flerdagarsturer, då man rider långt upp i de isländska bergstrakterna och bor i enkla fjällstugor. Med sig har man då en hel flock lösspringande islandshästar, och man rider i en för- och en eftertrupp för att hålla koll på löshästarna. Island är det enda landet i världen där den här typen av ridtur får genomföras. Den stora fördelen med arrangemanget är att man kan byta häst ofta, så att ingen häst får arbeta för hårt. Guiderna ser vilken ridförmåga man har och väljer häst efter varje ryttares personliga förutsättningar och önskemål. Dock finns det ett antal hästar som inte rids överhuvudtaget. Det handlar om unghästar som är med på turen för att lära sig. Det finns runt 160 hästar på Skálakot, så urvalet räcker och blir över.

Som ett barn på julafton

Komna så här långt i våra reflektioner kliver vi nu in på vårt rum och ser oss nöjda omkring. Härinne andas allt samma lugn och hemtrevnad som i lobbyn och restaurangen, och den obligatoriska provliggningen av sängarna skvallrar om att de kommer att bli svåra att överge på morgonkvisten. Sedan öppnar jag dörren till badrummet och faller i trans.

Det sägs att män är prylfixerade, och jag gör inte ett dugg för att skingra det intrycket när jag får se dusch- och tvättställsblandarna. De kommer från engelska Burlington Bathrooms och de är alldeles fantastiska. Jag ser förmodligen ut som en tioåring som har packat upp en ångmaskin med metatabletter på julafton. Det är stört omöjligt att undvika att pilla på blandarna – händerna dras till dem och det tar mig bara ett par sekunder att duscha ner min ena skjortärm. Nåja, det finns handdukar tjocka som bolster att tillgå, och medan jag torkar av mig tar jag in alla detaljer, från den tidsenliga badrumsspegeln, över de vackra badrumslamporna med gasljusreferenser till den fristående, smidda toapappershållaren. Och sist men inte minst, genidraget att inte skruva in duschväggar utan i stället ha tidsenliga duschdraperier.

Det är tur att Island har så mycket att erbjuda resenären. Annars är det tveksamt om jag någonsin lämnat badrummet. Nu väljer jag istället att bädda ner mig för natten tillsammans med en hel hop förväntningar och en fråga: Vad gör detta fantastiska hotell härute?

Skönhet och tradition

Svaret på min fråga får jag nästa dag, och det visar sig att det är tvådelat. För det första är det uppenbart att jag befinner mig på en exceptionellt vacker plats. Bakom hotellet höjer sig en brant bergvägg, klädd med ett gräs som för tankarna till en biljardmatta. Och högt därovan gnistrar Eyjafjallajökulls glaciäris vit i det strålande solskenet. Framför hotellet breder vidsträckta betesängar, prickade av vita får och islandshästar i alla färgvarianter, ut sig. Och i fonden reser sig Västmannaöarnas dramatiska blåtonade silhuett ur havet. Det är en alltigenom hänförande syn.

Den andra anledningen till lägesvalet handlar om tradition. Jag får en pratstund med Gudmundur Vidarsson, Mummi kallad av både personal och gäster, som äger och driver hotellet och ridanläggningen tillsammans med sin hustru Jóhanna Tórhallsdóttir. Han berättar att han är den sjunde generationen på Skálakot; rötterna går ända tillbaka till mitten av 1840-talet. Därmed faller bitarna slutgiltigt på plats, läget, designen, ridanläggningen, alltsammans. Jag får en liten historielektion av Mummi, som kan berätta att Reykjavik inte alltid har varit den folkrikaste regionen på Island. Så sent som på 16- och 1700-talen fanns det fler islänningar i den trakt där Skálakot ligger.

För Islandsturisten är läget perfekt, ett par kilometer från väg 1, Islands stora ringväg. På ett avstånd från Keflavik av runt två och en halv, tre timmar med bil ligger hotellet inbäddat precis mittemellan två av öns stora sevärdheter, de båda vattenfallen Seljalandsfoss och Skogafoss. Tio minuters bilfärd räcker, oavsett vilket fall man föredrar. Den så kallade Gyllene Cirkeln, med Tingvalla, gejsern Strokkur och det pampiga Gullfoss, är lika lätt att nå härifrån som från Reykjavik. Till detta kommer att massor av andra sevärdheter är betydligt närmare: Landmannalaugar, Vatnajökull, Jökulsárlón, Reynisdrangar i Vik. Man får helt enkelt välja om man vill resa till Reykjavik eller om man vill resa till det genuina Island. Om valet faller på det senare alternativet så är det Skálakot man ska bo på! 

Innan jag tackar Mummi för hans tid passar jag på att fråga vem som designat hotellet. Svaret blir att det handlar om en isländsk designer, Elin Thorsteinsdottir, med utbildning bland annat i Italien i bagaget. Det låter väldigt logiskt och svarar väl mot den blandning av intryck som finns inbyggd i hotellet.

Det är uppenbart att rötter och tradition bildar en värdegrund som vårdas ömt här. Den kan till exempel avläsas i de gamla foton som finns på väggarna i lobbyn och matsalen, där det forna isländska vardagslivet hyllas. På samma sätt kan man se liknande foton på väggarna i många av traktens kaffehus och affärer. Bilderna skvallrar om ett enkelt och strävsamt liv där det lokala kontaktverket var allt, och där varor och tjänster byttes mot varandra på ett självklart och transparent sätt.

Matlagning utan skyddsnät

De bästa bitarna av det gamla isländska sättet att leva finns bevarade på Skálakot. Till exempel levereras en stor del av den fisk som serveras i restaurangen av lokala sportfiskare, och lammköttet kommer från den egna gården. Det är därför med höga förväntningar vi sätter oss till bords för vår första middag. Bra råvaror, varsamt hanterade, brukar borga för god mat.

Vi väljer en lammrätt och en rödingrätt, och inleder med var sin getostsallad. Salladen är så ljuvligt enkel som en sallad kan vara, bara salladsblad, varsamt rostade tomater, krutonger, ett rejält stycke ugnsbakad getost och en enkel dressing. Sedan får vi huvudrätterna, varav lammet är mitt val och rödingen min resekamrats.

Maten serveras på keramiktallrikar, rödingen på en ljusblå tallrik med vit dekor och lammet på en mörkt brun, nästan svart variant. Det är anslående vackert, och då ska sägas att rätterna inte på något enda sätt är överbearbetade eller -dekorerade. Lammet vilar i generösa rosa skivor på en bädd av jordärtskockspuré och beledsagas av tärnade rotsaker, rostad schalottenlök och en rödvinssky. Inget mera.

Sådan matlagning kräver ett säkert handlag. Inte en enda detalj får gå fel. Det är matlagning utan varje form av skyddsnät – och kocken går iland med företaget med ackuratess.

Jag älskar lamm. Följaktligen har jag ätit lamm vid åtskilliga tillfällen, och jag ställer krav på maten. Här knockas jag totalt. Jag har aldrig ätit ett godare lamm, smaken är fantastisk och konsistensen exakt som jag vill ha den. Det är matlagning när den är som allra bäst, med en vördnad för råvaran som är synnerligen sällsynt.

Gissningsvis såg inte min reskamrat min förtjusning. Därtill var han alltför djupt försjunken i sin egen tallriks dygder.

Massor av aktiviteter att välja ibland

 Dagarna på Skálakot fördrevs med mycket fiske i Rimhúsaáll, där hotellets fiskeguide hade bra koll på var man skulle presentera flugan. Normalt är det här en ström som bjuder på lax, havsöring och röding, men av någon anledning var de båda förstnämnda arterna sena i sin uppgång, och vi riktade därför in oss på rödingen. Vi hade lite väl stora flugor för det fisket, men guiden försåg oss med egenhändigt knutna varianter som rödingarna inte kunde låta bli att tugga på, och vi hade formidabla dagar på den vackra fiskesträckan.

När vi tröttnade i kastarmen vilade vi oss med sightseeing, och lät även där personalens lokalkännedom få styra våra val. Varför åka till de berömda Seljalandsfoss och Skogafoss, med sina kaffestugor, fish- and chipsvagnar, jätteparkeringar och horder av turister, när man i stället kunde vandra upp till det mycket vackrare och orörda Kvernufoss och få vara en av mycket få privilegierade besökare?

 Det är sådant man får med på köpet när hotellägaren är sjunde generationen på platsen. För den som vill erbjuds annars alla former av friluftsaktiviteter: vandringar, monstertruck-turer uppe på glaciärerna, snöskoteråkning och fyrhjulingsturer. Man funderar på att erbjuda ravinvandringar genom (inte bredvid!) en glaciärflod och man kommer inom kort att kunna forsla gäster till avlägsna destinationer med helikopter. Det är inte illa för ett hotell som slog upp portarna i maj 2017.

 Själva valde vi att hylla traditionen och klev i stället upp på var sin islandshäst för en kort tur. Det kändes lagom äventyrligt att skritta fram i maklig takt – och så fick vi se Skálakot Manor Hotel på avstånd, och tänka ”Därborta, där bor jag. Vilken tur jag har!”

 För mer information: www.skalakot.is

FOTO: CHRISTER HOLMGREN SAMT PRESS

 

UPP
Translate »