EUROPA

SVALBARD – ETT MÅSTE PÅ DIN “BUCKET LIST”

Följ med till Svaldbard. Den hisnande naturen bjuder på magiska upplevelser!

DSC_0072

Foto: Matz Thomassen

Så långt ögat når ser jag snö och is i formationer, så förföriskt vackert. Vi är ännu för högt upp för att kunna se något tecken på liv där nere, men nog tycker man sig se både den ena och den andra isbjörnen i gränsen mellan land och hav i denna region som upptäcktes av Willem Barentz på 1500-talet i ett försök att hitta en nordöstlig passage till Stilla havet.

Själva försöket fick en minst sagt kylslagen avslutning, och för Barentz tog det en ände med förskräckelse vilket jag återkommer till längre fram. Just nu vill jag bara njuta av landskapet som badar i den nyss återvända solens vinterbleka, något rosaskimrande sken. Där nere väntar Svalbard.

HURRA! SOLEN ÄR TILLBAKA

Foto: Matz Thomassen

Foto: Matz Thomassen

Vi landar i Longyearbyen elva dagar efter att solen har återvänt. I slutet av oktober går den ner, och den tittar inte upp igen förrän i mitten av februari. Fenomenet kallas polarnatt, och kan upplevas både på Nord- och Sydpolen. Under polarnatten råder mörkertid dygnet runt, och nu talar vi nattsvart, men tro inte att aktiviteten avstannar på grund av det. Tvärt om blir Longyearbyen mer och mer känd för sitt, i dubbel bemärkelse, uteliv som pågår året runt. Det uteliv som går av stapeln inomhus erbjuds i form av välbesökta pubar, caféer och restauranger som flitigt frekventeras av de ungefär 2 200 svalbardianerna som mer än gärna socialiserar med tillresta besökare. Visste du till exempel att det är i Longyearbyen du hittar baren som är utsedd till världens sjätte coolaste?

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

På Karlsberger Pub kan den som tycker om att botanisera i whisky och cognac välja mellan sisådär tusen olika sorter. Cheers, mate! Stämningen på uteställena är minst sagt trevlig och hjärtlig. Med en så pass liten befolkning känner de flesta varandra, och det är lätt att komma in i gemenskapen. En femtedel av befolkningen byts ut varje år. Många arbetar bara en säsong, men de flesta vi talar med har stannat flera år längre än ursprungsplanen. Anledningarna är desamma vilka vi än frågar: naturen, naturen och naturen.

KUNGLIGHETER OCH NO SHOES POLICY

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

Strax efter att vi har lämnat flygplatsen passerar vi det som kallas Hotelludden någon kilometer utanför Longyearbyen. Namnet kommer ifrån att det var här kungligheter och andra dignitärer bodde när de så tidigt som vid slutet av 1800-talet började intressera sig för utflykter till Spetsbergen, och kom seglande hit med stora skepp. Snart byggdes ett hotell som kunde härbärgera de förnäma gästerna, och om än själva hotellet inte finns kvar idag, så lever namnet vidare och påminner om att det här med äventyrsresor minsann inte är någon nymodighet.

Som tur är finns det numera modernare anläggningar, och vi checkar in på nyrenoverade Radisson Blu Polar Hotel Spitsbergen som ligger mitt i samhället och från många av rummen erbjuder fin utsikt över Isfjorden. Om de tidigare nämnda kungligheterna gjorde så ska jag låta vara osagt, men av gammal tradition tar man av sig skorna så fort man går inomhus någonstans i Longyearbyen.

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

Traditionen kallas ”No shoe policy” och härstammar från tiden då kolgruvorna, som då låg mitt i samhället, orsakade en varaktig matta av svart koldamm på marken. För att inte dra damm och smuts från kolet in i fastigheterna beslöt man sig helt enkelt för att ”det är så här vi gör här”. Traditionen lever kvar, och i entréerna möts man av en väl tilltagen garderob med plats för massor av skor och kläder. Tänk själv när upp till hundratals vinterklädda människor ska in på samma bar eller restaurang, det blir en del overaller, scooterdräkter, hjälmar och vinterskor som ska ha plats. Vi noterar en och annan turist som lite tveksamt drar av sig nyinköpta och dyra kängor, för att sedan se sig omkring efter någonstans att låsa in dem. Säkerligen skulle de få hjälp av personalen om de frågade, men det är ganska onödigt: det händer ytterst sällan att något försvinner, och om det mot förmodan skulle göra det, så är det oftast ett resultat av att någon av misstag tagit fel, vilket brukar klaras upp dagen efter. Eller, för att citera en person vi talade med:

”Det är ju inte precis så att någon annan tar min jacka eller mina skor och gå runt här utan att någon säger till, vi känner ju varandra.”.

UTE, PÅ RIKTIGT

Tim är från Australien. Han var en av våra guider. Foto: Thomas Bujack

Tim är från Australien. Han var en av våra guider. Foto: Thomas Bujack

Men nu lämnar vi traditioner och utelivet inomhus för ett tag, och fokuserar på Spetsbergens absolut största attraktion, vilket naturligtvis är naturen och allt det fantastiska man kan uppleva i och kring den. Vi har förvisso bokat in oss på en hel rad av kulinariska upplevelser, men det finns ju något som heter att man bör arbeta för födan. Alltså är det full aktivitet från morgon till kväll som gäller. Efter en god natts sömn och en stadig frukost, hämtas vi av guiderna Trude och Tim som tillsammans med hunden Gulle (”gullig” på norska) ska eskortera oss upp till en glaciär där vi sedan ska gå ner i en isgrotta.

Vår andra guide, Trude, gör i ordning geväret. Foto: Matz Thomassen

Vår andra guide, Trude, gör i ordning geväret. Foto: Matz Thomassen

Ja, eller det är i alla fall planen när vi med friskt humör påbörjar den cirka en och en halv timme långa vandringen uppåt. Förutom när Trude och Tim berättar om sina liv på Svalbard är tystnaden påtaglig när vi går upp i dalgången. Den vita snön knastrar under våra kängor, det är i princip det enda ljud som kan höras. Medan Trude är från Norge, och förutom sitt jobb som guide studerar vid världens nordligaste universitet som ligger i Longyearbyen, så har Tim en något annorlunda bakgrund. Han är nämligen född och uppvuxen i Australien, men förälskade sig så till den milda grad i Svalbard vid sitt första besök, att han helt enkelt beslöt sig för att flytta dit. På frågan om hur man kan byta ut Australiens varma och vackra väder mot is, kyla och mörker på Svalbard, svarar han helt enkelt att han tycker att det är för varmt down under. Han har inga som helst planer på att flytta tillbaka.

IMG_5144

Foto: Thomas Bujack

Både Trude och Tim är utrustade med gevär. Även om det är sällsynt att isbjörnar syns till på inlandet, så är det lag på att bära vapen om man befinner sig utanför samhället. Har man inte licens själv, så måste man ha med sig en guide eller någon som har licens. Med tanke på att det finns fler isbjörnar än människor på Svalbard, så är det nog klokt att ta det säkra för det osäkra.

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

Det finns cirka 3000 isbjörnar på Svalbard, men de håller främst till på packisarna vid kusten där deras mat finns. Isbjörnar livnär sig endast på kött och på menyn står främst säl och sälungar som de fångar från sälarnas andningshål i isarna eller i ishålorna där sälungarna föds. Det är inte ovanligt att isbjörnen jagar storsäl intill kalvande glaciärer. För att framhålla isbjörnens styrka kan det nämnas att de till och med klarar av att dra upp vitvalar på över ett ton upp på isen! Man ska stå för sina svagheter. Efter en och en halv timmes vandring kommer vi upp på glaciären. Här uppe blåser det lite så Tim gör i ordning en sittplats i lä med hjälp av ett par skidor och en spånplatta.

Gulel tycker inte alls att det är varmt. Foto: Thomas Bujack

Gulel tycker inte alls att det är varmt. Foto: Thomas Bujack

Den som först kryper upp på sittunderlaget är hunden Gulle som verkar vara den som allra minst uppskattar blåsten. När min kollega sätter sig ner och brer en filt över sina ben blir Gulles liv än mer behagligt, hon kryper upp i knät och låter sig väl pysslas om. Tanken på att med hjälp av ett rep låta mig firas rakt ner i underjorden – eller heter det underisen i det här fallet? – blir, för en som lider av mild klaustrofobi, något övermäktig.

DSC_0056

Genom ett litet hål is isen firar man sig ner i glaciären för att se en isgrotta. Eller så stannar man ovan jord… Foto: Matz Thomassen

Även om både Trude och Tim träget försöker övertyga mig om att det bara är de fyra-fem metrarna ner som kan upplevas lite trängre, och att man väl är nere kan stå helt upprätt och röra sig fritt, så bangar jag ur och stannar kvar ovan mark med en svartvinbärstoddy. Till min tröst är det inte bara jag som inte helt kan se charmen med att gå ner.

Somliga valde att istället njuta av utsikten. Fotografen var bland dessa... Foto: Matz Thomassen

Somliga valde att istället njuta av utsikten. Fotografen var bland dessa… Foto: Matz Thomassen

De som gick ner intygar emellertid att vi verkligen har missat något. Där nere är det som en helt egen liten värld med isväggar och kristaller som skiner från ljuset av pannlamporna. Det är dessutom betydligt varmare där nere eftersom det inte blåser. Nåväl, allt kan inte vara för alla. I morgon ska jag visa dem hur man manövrerar en snöskoter.

KULINARISKT PÅ HÖG NIVÅ

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

På en bergssluttning med fantastisk utsikt över Longyearbyen ligger Spitsbergen Hotell där vi dinerar en av kvällarna. På Svalbard har gatorna, med få undantag, inga namn utan anges med vägnummer. Vägen upp till hotellet utgör ett av dessa undantag. I hotellets källare ligger nämligen det gamla Vinmonopolet, här kallat Nordpolet med hänvisning till att det från Longyearbyen bara är 130 kilometer till självaste Nordpolen. Vinmonopolet är norrmännens motsvarighet till Systembolaget, och hit tog sig invånarna tidigare för att hämta ut sina öl-, vin- och spritransoner. Av den anledningen kallas vägen för ”Drammensveien” vilket kort och gott kan översättas till Supvägen.

Eftersom Svalbard är en skattefri zon, det tas inte ut moms på några varor, har man fortfarande ransoneringssystemet kvar. Invånarna måste registrera sina köp och får maximalt köpa 24 öl och en liter sprit per månad. Den som hellre dricker vin eller cider kan däremot ”pusta ut”, för dessa varor gäller regeln ”så mycket du kan bära”. Helt demokratiskt kanske systemet inte är eftersom en manlig kroppsbyggare lär få med sig betydligt mer än en späd kvinna. Men, vad vet jag, de kanske hjälps åt? Det jag kan berätta är att det är billigt. Det gamla Vinmonopolet är idag Spitsbergen Hotels vinkällare. Hit tar oss hotellets sommelier Simon för en champagneprovning innan middagen. Om charm har ett ansikte, så sitter det på Simon. Hans glada leende och uppsyn smittar av sig när han häller upp de ädla dropparna och berättar att hotellet erbjuder över sjuttio olika champagnesorter och har över 15 000 flaskor vin i källaren.

IMG_5783

Foto: Thomas Bujack

Flera av flaskorna är årgångsviner, särskilt från kända Bordeauxproducenter. Ett tips är att boka in sig på en champagneprovning på Spitsbergen Hotel. Provningen tar en timme och bokas en dag i förväg. Efter champagneprovningen tar vi oss upp till hotellets restaurang ”Funsjonærmessen”, kort och gott kallad ”Funken”, där vi äter en fantastisk avsmakningsmeny vid hotellets bästa bord med utsikt över Longyearbyen. Eftersom menyn byts ut hela sex gånger per år är sannolikheten liten att den meny vi fick avnjuta finns kvar vid ditt besök, men det utlovas en franskinspirerad upplevelse med, av Simon såklart, utvalda viner som är klockrena tillsammans med maten. Maten är helt enkelt fantastisk god, ett besök här får man absolut inte missa. Utöver restaurangen finns här även en trevlig bar.

LIV I LÄGRET: DET ÄR NORRSKEN!

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

Vi har nätt och jämt avslutat måltiden på Spitsbergen Hotel när telefonen ringer. Det är guiden Marte från Camp Barentz som exalterad meddelar att vi omedelbart måste slänga oss i bilen: det pågår ett fantastiskt himlaspel där ute, vi måste komma genast. Svårbedda är vi inte, taffeln bryts med det samma. Vi slänger på oss kläderna och kör ut till campen som ligger tio minuter från Longyearbyen. Och vilket skådespel vi bjuds på!

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

Andäktiga, med gapande munnar och bakåtlutande nackar, står vi tysta och njuter av ett helt fantastiskt spektakel. Vår fotograf Thomas ställer upp sina kameror i en sällan skådad fart och lyckas ta fantastiska bilder. Saken med norrsken är att det kan vara i tre timmar – eller en minut. Det blir synligt lika snabbt som det försvinner, så det gäller att vara rask. Vi har turen att njuta så länge att vi till slut ”tröttnar”. Dessutom är det aningen kallt, men vi fick uppleva det som så många drömmer om: det magiska, underbart vackra norrskenet. När jag var barn fick jag berättat för mig att man inte skulle titta på norrskenet, då skulle det komma och ta en. Om du har hört liknande historier, så är jag ett levande bevis på att så inte är fallet.

CAMP BARENTZ

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

I hopp om att se norrskenet igen tar vi oss ut till Camp Barentz en annan av kvällarna. Camp Barentz är uppkallad efter Willem Barentz, den nederländska upptäcktsresanden, tillika kartritaren, som gjorde tre försök att hitta en nordöstlig passage till Stilla Havet. Under sitt sista, och kapitalt misslyckade, försök att hitta en passage upptäckte han Svalbard. Man kan utan att överdriva berätta att det fanns go i såväl honom som hans manskap. De blev nämligen de första människorna som, ofrivilligt, övervintrade i Arktis när skeppet de seglade frös fast i isen vid Novaja Zemlja. Då kanske det kan vara av intresse att veta att det i området har uppmätts en temperatur på svindlande −93,2 °C. För att överleva tog man material från skeppet och byggde en stuga i vilken man kamperade fram till dess att vädret tillät att man färdades vidare året därpå. Stugan hittades inte förrän 1871, men vid fyndet hittade man såväl bevarade böcker som Barentz anteckningsböcker och kartor som hade ritats under expeditionen.

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

Efter att ha lyckats övervintra under dessa miserabla förhållanden, och när Barentz och hans manskap äntligen kunde ta sig vidare, så mördades han av en i manskapet. Enligt historien tog mördaren genast sitt eget liv genom att bokstavligen talat hoppa i havet. En möjlig orsak till mordet kan vara att Barentz, enligt manskapet om tolv som överlevde expeditionen, ska ha uppträtt sjukdomsmässigt under sina sista dagar. Han sägs ha lidit av hallucinationer och vanföreställningar – antagligen inte de främsta förmågor man söker i sin befälhavare. En kopia av huset är det man möts av i Camp Barentz, och det är här inne guiden Marte serverar oss en underbart god Bidos, den traditionella samiska köttsoppan kokt på renkött, morötter och potatis. Vi äter den kring den öppna elden medan Marte berättar för oss om Barentz och hans expeditioner.

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

Längs med väggarna finns kopior av de sängar som byggdes för expeditionsmedlemmarna. Enligt historien var det så kallt ute att det till och med bildades is på husets inomhusväggar. Tack och lov kan vi, mätta och belåtna men snuvade på ännu ett norrsken, dra oss tillbaka till vårt hotell för en god natts sömn innan det dagen efter är dags för en skotersafari.

UT I VILDMARKEN PÅ SNÖSKOTER

Foto: Matz Thomassen

Foto: Matz Thomassen

Hundratals snöskotrar står parkerade utanför Spitsbergen travels skotercenter mitt i Longyearbyen. Efter att ha utrustats med såväl tjocka overaller som snöskor, handskar och hjälmar är vi, efter en kort genomgång om hur en skoter fungerar, redo att bege oss ut i det vilda. Min tyska kollega är lite osäker på om hon vågar manövrera ”bestet” som hon kallar den, så jag erbjuder henne att vara andrepilot, det vill säga jag är hennes passagerare, redo att ta över om hon inte skulle våga köra när vi väl kommer lite längre ut i naturen. Efter en lite trevande start blir hon fort varm i kläderna, och det kommer aldrig på tal att jag ska ta över.

Foto: Matz Thomassen

Foto: Matz Thomassen

”Det här är något av det roligaste jag har gjort”, utbrister hon förtjust och vill nätt och jämnt stanna när det är dags för paus med kaffe, svartvinbärstoddy, apelsiner och Norges ohotade ”gå-på-tur-choklad” Kvikk Lunsj. Om än det är en av de kallaste dagarna under vårt besök – temperaturen har krupit ner en bit under arton minusgrader – så går det ingen nöd på oss där vi står i våra tjocka, varma overaller. Vi kör vidare och får se Svalbardrenar, en art som bara finns här på Svalbard och som är det enda växtätande däggdjuret här. Svalbardrenen är mer kompakt i kroppen och har kortare ben än vanliga renar. Den är ganska oblyg av sig och är inte rädd för människor.

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

Vi får förklarat för oss att Svalbardrenen inte har några naturliga fiender här, det är därför den inte visar någon rädsla. Snarare verkar renarna nyfikna på vad det är för några som står lite längre bort och fotograferar. En skotersafari på Svalbard är absolut att rekommendera. Känslan av att susa fram i spåren medan man befinner sig mitt i den storslagna naturen är svår att beskriva. Larmet från skotrarna vänjer man sig snabbt vid, och när solen skiner på fjälltopparna är det magiskt. Naturen är nästan overklig här uppe. På något sätt är linjerna så rena. Kanske beror det på att det inte finns ett enda träd på hela ögruppen.

KOM, VI DRAR!

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

Hundarna blir ivrigare och ivrigare ju närmare vi kommer. Var och en av dem har sin egen hundkoja med namnskylt på. Varje ny kull får ett temanamn så vi hälsar både på Whisky, Vodka och Rum samt Mini, Midi och Maxi. Det är tidig morgon och ännu har inget av spannen varit ute. När bortemot 140 hundar ylar och skäller för att få uppmärksamhet, ”Snälla, välj mig!”, bildas det en sällan hörd kör.

IMG_5930

Foto: Thomas Bujack

De drar i sina koppel, hoppar upp på hundkojornas tak och försöker göra sig så stora och synliga som möjligt. När de sedan väljs ut kan de inte nog fort bli ledda till hundspannen. Det är sex hundar i varje spann, och när de är fastspända är de så ivriga att komma iväg att vi tvinga kila ner nödbromsarna i snön så att de inte åker utan oss. På kommandot ”Go! Go! Go!” börjar de sex par benen att dra. Och det går undan. Vårt spann är nummer tre i konvojen, och det tar ett tag innan man helt begriper hur ivriga hundarna är. Det spelar liksom ingen roll att spannet som ligger före oss stannar upp, tro inte att vårt spann drar ner tempot för det. Dessa hundar lever för att springa, och så länge de inte får besked om att stanna via kommandot ”Hoo!! Hoo! Hoo!”, så springer de. Här gäller det att komma först.

Foto: Matz Thomassen

Foto: Matz Thomassen

Vi åker i en dalgång, omhägnad av åsryggar och fjäll från vilka Svalbardrenarna nyfiket tittar ner på oss. När ledarspannet stannar för att vi ska få tillfälle att fotografera renarna på nära håll, inträffar något som enligt våra eminenta guider, tillika hundspannsförare, Ben och Lara, aldrig har inträffat. Plötsligt börjar två renar springa nerför den åsrygg där de just stod, och det som aldrig har hänt är att de springer rakt mot vårt spann! Rakt mot sex hundar som blir alldeles till sig. Här kommer det något som springer! Och det är inte tu tal om att de ska hinna före! Inom loppet av en sekund vänder sig hela spannet med hundar, kälke och en något förvirrad förare. Plötsligt är vi på väg åt helt fel håll.

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

Jag hinner precis se Bens viftande armar innan jag bara kan se ryggen på honom, i full fart på väg mot den andra sidan dalen. Ryggradsreaktion eller ren tur, det ska jag låta vara osagt, men plötsligt kommer jag på att jag ju faktiskt har ett ankare, det vill säga en nödstopp som kilar sig ner i snön, och jag slänger ut detta. Någon fara på färde var det aldrig, men det gick väldigt fort.

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

När vi kommer tillbaka till hundgården selar vi av hundarna och leder dem tillbaka till sina kojor innan vi får möta en av årets kullar som består av åtta stycken tolv veckor gamla valpar. Hujedamig så söta! Det var mycket nära att en av dem liksom bara ”försvann”. Jag har aldrig provat att köra hundspann tidigare, men jag lovar att det gav mersmak. Det är definitivt något jag kommer att göra igen.

MATSAFARI MED ÖLPROVNING

IMG_5702

Svalbards egna ölkung, Robert Johansen, har efter åratals kamp mot myndigheterna äntligen fått tillstånd att brygga öl. Foto: Thomas Bujack

Naturen skapar matlust, det är ett som är säkert. En spännande och, i dubbel bemärkelse, god upplevelse är att boka in sig på en matsafari i Longyearbyen. Det finns flera utmärkta matställen, och det här är en chans att få uppleva flera av dem. Bland annat besöker vi Svalbard Bryggeri och får prova deras öl. Här möter vi entreprenören och eldsjälen Robert Johansen som fick stångas i massor av år med norska myndigheter innan han till slut lyckades få tillstånd att brygga sitt eget öl på Svalbard.

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

En gammal lag som förbjöd tillverkning av alkohol på Svalbard satte käppar i hjulen, och han fick arbeta enträget för att riva upp lagen; under vissa perioder ringde han myndigheterna flera gånger om dagen för att de skulle förstå att han inte tillät att ärendet hamnade i något ”att göra senare”-fack. Idag finns här en modern bryggerianläggning för öl, och sedan 2015 säljs hans öl såväl på Svalbard som i vissa utvalda butiker på fastlandet. Efterfrågan ökar stadigt och man har redan planer på att expandera.

Huset. Foto: Matz Thomassen

Huset. Foto: Matz Thomassen

Ett annat stopp gör vi på ”Huset” som sedan 1950-talets början har fungerat som samlingspunkt för svalbardianerna. Här har det serverats alkohol sedan detta blev tillåtet på Svalbard, men Huset har också inhyst flera andra verksamheter såsom skola, sjukhus, postkontor, teater och biograf. Idag finns här både en populär restaurang och en bistro. Och inte nog med det: Huset kan även stoltsera med att ha en av Skandinaviens största vinkällare med över 20 000 flaskor. I vinvärldens motsvarighet till Michelinstjärnorna har Husets vinmeny två glas med utmärkelsen ”Best of Award of Excellence” från Wine Spectator.

Foto: Matz Thomassen

Foto: Matz Thomassen

Longyearbyens bästa hamburgare hittar man på Coal Miner’s Cabins restaurang med samma namn. Detta är, förutom en restaurang och pub med god mat, ett attraktivt mål för den som söker sig till ett billigare boendealternativ.

Mitt i Longyearbyen, i stadens nya kulturhus, hittar man Rabalder som är ett kombinerat café och bageri. Här bjuds enklare rätter som till exempel smörgåsar och soppor, om man nu inte väljer att grädda sin egen supergoda våffla. Förutom den inledningsvis nämnda Karlsberger Pub är ett annat populärt vattenhål Radisson Blues Barentz Pub & Spiseri. Här serveras bland annat lunch, och det är här man får Longyearbyens bästa pizza. Det imponerande urvalet av öl fungerar som en magnet för den som vill botanisera. Den kulturhistoriskt intresserade ska inte missa ett besök på Svalbard museum. Här får man ta del av Spetsbergens långa och fascinerande historia, man får se och uppleva hur de gamla valfångarna arbetade och levde, och man kan prova på hur livet som kolgruvearbetare tedde sig. Bland annat kan man krypa in i ett fiktivt gruvschakt.

Foto: Thomas Bujack

Foto: Thomas Bujack

Jag har redan berättat att det finns inslag av mild klaustrofobi hos mig, och jag kan meddela att gruvarbetare kommer jag aldrig att bli. Sist men inte minst vill jag berätta om Galleri Svalbard där man kan se den numera avlidna norska konstnären Kåre Tveters magnifika målningar som skildrar Svalbard. Tveter kallades ”ljusets mästare” vilket man förstår fullt ut när man ser hans verk. Missa inte!

Det är enkelt att ta sig till Svalbard. Från Stockholm tar det faktiskt bara sju timmar via Oslo med flyg, och med tanke på att både SAS och Norwegian konkurrerar på sträckan, så är det förhållandevis billigt att flyga dit. Så, vänd näsan norrut mot Svalbard och Spetsbergen nästa gång du söker ett guldkantat äventyr. Du kommer inte att ångra dig!

Se flera av Thomas Bujacks bilder:

For mer information:
www.nordnorge.com
www.visitsvalbard.com

UPP
Translate »